Tankar och tips: om sånt som inte är vitt.

 
Igår tillät jag mig själv ligga kvar i sängen längre än vad som anses vara acceptabelt, både av samhället och av mig själv. Jag behövde verkligen en "jag gör vad jag vill"-dag där jag struntade i vad jag "borde" göra eller "måste" göra. Istället låg jag kvar och lyssnade på podcasten Arga flickor och det 39:e avsnittet Men du är ju nästan vit..?! :Med Jyothi och Jon. Kort sagt så pratar de om adoption och hur man kan bli bemött som adopterad. Den podden har länge funnits i min "att lyssna på"-lista, men det var det första avsnittet jag lyssnade på. Jag var fast, precis som jag blir av det mesta när det kommer till adoption. Mitt första tips är därför att lyssna på avsnittet.
 
Jag har ramlat över Jyothi och hennes adoptionshistoria ett par gånger förut, men jag kände att jag ville veta mer. Det gjorde att jag ett par minuter senare satt och lyssnade igenom Verkligheten i P3 där hon pratar om när hon åkte till Indien för att söka efter sina rötter. Det kändes befriande att det som är problematiskt med adoption togs upp – det känns inte som att den aspekten får så mycket plats som den behöver. Det andra tipset är att ta lite tid och lyssna på en del av Jyothis återresa. Lyssna, lyssna, lyssna!
 
Tidigare i höstas la jag märke till att jag inte följer någon av sydostasiatiskt ursprung på sociala medier, förutom de som är bekanta till mig. Jag hade väldigt få som jag kunde känna en utseendemässig samhörighet med. Det gjorde att jag tyckte att mitt utseende var udda och inte lika välkomnat. Att kunna känna igen sig i andra är viktigare än vad jag trodde. Dagen jag insåg detta blev dagens projekt att laga mitt flöde, att få det till det jag ville att det skulle vara: en plats där jag bestämmer vilka jag inspireras av och vilkas liv jag vill ta del av. Jag började aktivt fylla mina flöden med en bredare representation, speciellt av sydostasiater och speciellt på Instagram. Mestadels är jag bara förvånad över att jag inte reflekterat över det här tidigare. Jag antar att jag undermedvetet har försökt anamma det mer typiskt västerländska utseendet. Ett utseende som jag aldrig kommer kunna ha. Jag vill inte matas med intryck som gör att jag inte känner mig tillräckligt bra som jag är, men det tog ett tag innan jag insåg att det var precis det jag blev. Jag tror att alla borde vara lite mer selektiva när det kommer till vilka vi följer och ofta så hjälper det att bara reflektera lite.

Vecka 46: mycket skratt, men ännu mer C-uppsats.

Ph; en grådassig bild på ett grådassigt Jönköping. 
 
Människor. Hallå. Hej! Här har det lyckats bli något sorts "ett inlägg per vecka"-stuk. Det ekar så tomt här inne att det skulle kunna vara mitt kylskåp. Vecka 46, det kändes som att den knappt hann börja! I onsdags var Nour El Refai på Kultur på campus – står mer än gärna och svettas i en alldeles för varm jacka i 30 minuter om jag får chansen att lyssna på henne. Hon var grym! Efter skolan mötte jag upp tjejerna för att bowla och pausa uppsatsskrivandet lite. Fint, bra och så. I fredags mötte jag upp Alva på stationen för hon skulle nämligen bosätta sig i min lägenhet över helgen. Kul! På kvällen såg vi + Joss och Nathalie Jonas Gardells show 30 år tillsammans, och jag dog flera gånger om på grund av hur han växlade mellan allvar och skämt. I lördags gick vi i butiker och på kvällen kom Jess och Mathilda över för att kolla på Så mycket bättre. Idag gick vi längs Munksjön och jag fick en "jag kommer verkligen sakna den här staden"-känsla. 4 månader kvar i Jönköping känns som ingenting alls. 
 
Anyway, det händer inte alldeles för mycket under allt uppsatsskrivande. Mestadels sitter jag och svär över Spårlöst och hur lite jag gillar TV4 Play. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Cravar städer.

Jag cravar Belgien så sinnes mycket. Jag kollar igenom mina instagrambilder. Soliga dagar vid Graslei och vimpelprydda kullerstensgator. Jag tänker på trånga rökrum, varma våfflor och att varje ölsort hade ett eget glas. Mitt främsta transportmedel var en cykel och det som skrämde mig mest var spårvagnspåren. Jag saknar timmarna jag spenderade vid Graslei eller i Citadel park med en bok. Jag saknar att dansa in i natten och sedan cykla hem medan solen går upp. Jag saknar att inte behöva planera, att inte behöva tänka – allting kom så naturligt. Att ha kul var min högsta prioritet och livet i Sverige verkade så avlägset. Ibland saknar jag personen jag var, där, i min lilla Gent-bubbla. Hon som släppte alla problem eller lämnade dem till sitt framtida jag. Samtidigt som jag förstod att det bara var en tillfällig lösning, så var det nog precis det jag behövde. Jag saknar att bo så centralt och att kunna resa utan att det var någon större grej. 
 
Det kändes verkligen som ett slag i magen när vi fick reda på att vi skulle bli tvungna att läsa ekonomikurser i Paris. Marken raserades. Ingen vår i Paris. Inga baguetter eller gatuhörnskaféer. Ingen "sitta och dricka vin vid Eiffeltornet"-idyll. Utlandsterminen blev inte som jag hade tänkt mig, men det blir väl saker sällan? Belgien blev så jäkla fint och i nuläget så vet jag inte riktigt hur jag ska kunna toppa det, fastän jag vet att det kommer att komma fler sinnes nice perioder. Förutom att se Jonas Gardell och Håkan, så ser jag verkligen fram emot att gå vilse i Stockholm i vår. 
 
Stockholm. En ny stad att utforska. Att gå vilse i. Jag längtar. En till stad att känna sig hemma i. Förhoppningsvis. Iallafall för ett par månader. Allt jag kan tänka på är hur jag ska turista sönder staden. Jag ska göra allt det där som alla andra blint ser förbi. Ibland tänker jag att jag är mer peppad över att bo i Stockholm än över min praktikplats. Kanske är för att jag vet mer om staden än praktikplatsen. Kanske är det för att jag är lite för rädd för att tänka på vad som kommer att hända efter praktiken. Antagligen det sistnämnda. Ingenting ger mig så mycket tankesnurr som framtidstänk. 

En vecka i någon annans skor.

Phs; två bilder vid Munksjön. 

Hallå människor! Innan jag visste ordet av det så försvann vecka 45 och vi är redan inne i vecka 46. Förutom att plugga med Sunanda har jag hunnit få panik över att vår kyl och frys slutade fungera, pratat oavbrutet i flera timmar med Lollo, tappat hoppet om världen efter USA:s val, köat till en sittning i mer än tre timmar (som vi inte ens fick biljetter till), åkt till Landvetter och tillbaka mitt i natten, kollat på Så mycket bättre och bokat tåg hem. En ganska händelserik vecka ändå! 


Just nu sitter jag i köket, äter gratäng och tänker att jag skulle kunna äta gratäng prick varje måltid. Livets mat. Annars då? Livet rullar på och Jönköping är kallt men fint. C-uppsatsen går framåt och jag försöker kartlägga avsnitten på ett ungefär. Mestadels intressant, men stundtals segt. Vi börjar få en bra grund på det hela, men det är så svårt att veta om en är på rätt väg. Ju närmare julen vi kommer, desto mer inser jag att "jullovet" blir kortare och kortare. Kul. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 


Alldeles för mycket te och alldeles för mycket slask.


Ph; i onsdags såg det ut såhär. 
 
Människor, äntligen! I onsdags såg det ut såhär och jag lät julmusik fylla hela lägenheten på morgonen. Nu är det äntligen socialt accepterat att spela julmusik, men om jag ska vara ärlig så tjuvstartade jag för länge sen. Efter en dag i skolan åkte jag, Jess och Mathilda till A6 för presentletande innan vi parkerade oss själva i Lollos soffa. 
 

Ph; i torsdags ockuperade jag och Sunanda hennes köksbord.
 
torsdags tog jag bussen hem till Sunanda och spenderade x antal timmar som på bilden ovan. Aningen rörigt, men skriver en C-uppsats så gör en. Jag låtsas att vi vet vad vi håller på med, men egentligen känner jag mig ganska vilse. Hoppas att handledningen på tisdag ska ge lite mer klarhet! 
 

Ph; i fredags firades Kat med brunch och sällskapsspel.
 
fredags samlades jag + bra människor för att fira Kat och äta brunch. Mycket bra start på fredagen! Gillar verkligen när människor fyller år, kalasstämning är det bästa! På eftermiddagen åkte jag, Jess och Mathilda till Skogskyrkogården för att vandra omkring där. Hur knäppt det än låter, så gillar jag verkligen den kyrkogården. När jag går omkring där får jag ett slags lugn och perspektiv på saker och ting. Fint.
 
Ph; i fredags eftermiddag vid Skogskyrkogården.
 
Igår varvades serier, film och plugg hela dagen. Börjar tro att jag pluggar bättre om jag multitaskar, men det kan också vara ren inbillning och bara en anledning till att inte fokusera 110%. Framåt kvällen gick jag och Mathilda hem till Lollo för att titta på Så mycket bättre – rätt så nice lördagstradition om ni frågar mig. Och så plötsligt var det söndag! Jag borde göra matlådor, men istället sitter jag här och klurar på vilken Håkan-låt jag gillar mest.
 
Anyway, snart börjar ännu en vecka med C-uppsats! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!