Inte ens mitt "Hej!" känns bra.

Detta skrevs för sex dagar sedan: 4011. Bananer. 4595. Veckans kod för gurka. 4379. Nektariner. Fruktkoder. I våras kändes fruktkoder som en mardröm. Hur skulle jag kunna lära mig en massa siffror? Det kändes precis lika svårt som att hitta hem till brukarna förra sommaren när jag jobbade i hemtjänsten. Svårt, men inte omöjligt. Det tog bara två tre veckor innan jag inte cyklade fel längre. 
 
Mina första sommarjobb. Ica och hemtjänsten. Häromdagen frågade en kund hur det gick med mina journalistdrömmar. Jag blev förvånad. När jag var mindre hade jag och en kompis lekt journalister, och de var personerna vi hade intervjuat. Ja, journalistdrömmarna. Vart tog de vägen? De försvann i samma takt som copywriterdrömmen kom. Och nu, vad har jag ens för drömmar? Resa. Uppleva. Träffa människor. Leva. Slut på drömmar. 
 
I skrivande stund sitter jag och försöker knåpa ihop ett personligt brev till en av alla praktikplatser jag kommer att söka till. Det går inte så bra. Det går faktiskt inte alls. Inte ens mitt "Hej!" känns bra. Nu hade det varit skönt att ha ett förutbestämt brev, ungefär som mitt "manus" när jag sitter i kassan. Jag säger samma saker om och om igen, och de fungerar varje gång. Varje. Gång. Men, i det verkliga livet finns det ingen "detta fungerar varje gång"-garanti. Aldrig. 
 
Detta skrevs idag: jag suddade ut mitt "Hej" och gick ifrån datorn. Ett par timmar senare tog jag upp min mobil, skrev ner ett halvdant intro på mina anteckningar, och tittade vidare på min serie. Igår skrev jag ner den på det tomma A4:t och plötsligt var det inte så tomt längre. Där stod nu en början till ett personligt brev, som inte började med det klassiska och väldigt formella "Hej". Bättre att skriva konstigt och halvdant än att inte skriva alls. Fastän jag knappt kan formulera personliga brev, så är jag småpirrig inför min kommande praktikplats (vilken det än blir). Det känns spännande och nytt, men samtidigt läskigt och så himla, himla seriöst. Jag måste verkligen komma ifatt mig själv. Insikten om att jag är 20 år fyllda och snart påbörjar mitt sista år på en treårig högskoleutbildning har inte riktigt landat än. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback