10 år sedan.

Första juli är en dag med blandade känslor. Det är, och kommer alltid att vara, en dag av sorg och saknad, men det är också en dag av uppskattning. En dag då jag tänker extra mycket på människorna jag har runtomkring mig. Det bränner i bröstet. Det ekar. Allt känns lite tommare än vanligt. Livet är inte rättvist. Jag tänker ofta på allt du inte hann göra, som du inte fick chansen att prova på. Vi pratade aldrig om framtiden eller döden. Kanske för det bättre. Jag hade inte klarat av att veta om dina framtidsplaner, som sen aldrig hade blivit verklighet. 
 
Idag pratar jag konstant om framtiden. Jag pratar om döden och begravningar. Jag har mardrömmar om hur personer i min närhet omkommer i olyckor. Jag tänker på allt du hade kunnat göra och hur du förtjänade bättre. Ibland glömmer jag bort. Förtränger alla minnen, alla tårar och all tomhet. Det känns inte verkligt. Försöker förstå att livet är skört och att våra dagar är räknade. Jag kommer ihåg allt som om det vore igår. Ibland känns det till och med som om det vore igår. Ibland känner jag ingenting alls. Det är bara tomt. Det är stundtals för mycket att ens försöka känna. 
 
Borta men aldrig bortglömd. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback