En söndag med kameran i ena handen och paraplyet i den andra.

Phs; två bilder från St. Michael's Church. Hur vackert det var där kunde knappt fångas på bild.
Phs; fyra bilder från stan. Gillar verkligen att Gent bevarat så mycket gamla byggnader.
Ph; fika på ett café jag inte kommer ihåg namnet på. 

Denna dag bestämde vi oss för att utforska Gent ännu mer. Tyvärr var vädret inte på vår sida utan det regnade mer eller mindre under hela tiden vi var ute. Tur att Jönköping förberett oss och att vi numera är vana med dåligt väder. En ska inte ha för höga förväntningar. Vi hamnade på ett café och det märks mer och mer att choklad är en stor grej här. Allt blir bättre bara en har lite choklad! Annars då? Jag har skypeat med diverse människor och lagat mat i köket för första gången också. Som den duktiga kock jag är blev det miniköttbullar (såg ut som köttbullar och smakade som köttbullar iallafall) och spagetti. A table for one och lite serier till det, tack. 

Förut brände jag mig på min varma choklad och tungan har inte riktigt återhämtat sig än. Jag tröstar mig med att titta på min fina elefantmugg från Primark och den sneda spegeln från Ikea (har inga verktyg så kan inte skruva ihop den ordentligt). Min största irritation just nu är att en måste ta med sig toapapper om en ska gå på toaletten, pga kommer säkert glömma det en vacker dag, och min största fundering är om jag ska öppna mitt Pringlesrör eller inte. I-landsproblemen är oundvikliga. Det har med andra ord varit en helt okej söndag ändå.

Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Ikea, Primark, Pizza hut och häng i kök.

Ph1; IKEA. Ph2&3; en liten del av Gent. Ph4; Pizza hut. Ber för övrigt om ursäkt för halvdana mobilbilder, men imorgon blir det ändring på det!

Vilken dag! Idag har det varit en händelserik dag. Jag kommer knappt ihåg allt som hunnits med idag. Först på schemat idag stod Ikea där vi handlade olika nödvändiga, och onödiga, saker. Det känns bra att ha ett Ikea rätt så nära ifall en skulle få lite hemlängtan. Att trösta sig med köttbullar är ju aldrig fel. Efter vår lilla utflykt till Ikea åkte vi hem, lämnade våra inköp och åkte spårvagn till Primark. Att det finns ett Primark här får mig att gilla den här staden ännu mer än vad jag redan gör. 

Vi kom tillbaka lagom i tid till en rundvandring där vi fick se pubgator, mataffärer, skolan och andra "bra att ha"-ställen. Detta är verkligen en så drömmig stad att jag blir galen. Det är verkligen så himla fint. Gent är verkligen en cykelstad och en sån ska införskaffas snabbast möjligast. Jag är lite rädd för att bli påkörd av cyklar och spårvagnar, men risken finns ju också att jag skulle kunna cykla på någon. Att köra på eller bli påkörd – det är frågan det. Efter rundturen gick vi iväg till mataffären Albert, som tydligen inte tar emot Visa eller Mastercard. Detta är verkligen kulturkrock nummer 2! Från att komma från ett kortsamhälle har vi nu flyttat till ett kontantsamhälle. Jag hoppas jag vänjer mig. Jag hittade iallafall en osthyvel på Albert, så jag kan inte vara annat än nöjd. 

Dagens middag åts på Pizza hut och därefter gick vi tillbaka till boendet där en förfest väntade. Det blev en riktigt kul stund där en fick chansen att prata lite mer med de andra utbytesstudenterna. Tror vi har 5 väldigt roliga månader framför oss! Anyway, dags för sängen nu! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Från landet lagom till landet "köket är stängt".

Ph1; ovanför molnen. Ph2; såhär ser mitt rum ut när en står vid dörren. Ph3; vi hittade två barer också – vi gick till båda två.

Hallå där! Vilken dag! Klockan 6 imorse åkte bilen mot Arlanda och 5 timmar senare lyfte planet mot Bryssel. Att ta sig från flygplatsen i Bryssel till studentkorridoren i Gent var ett projekt i sig, men på något vis kom vi rätt till slut. Att resa med ett tungt bagage och ett handbagage är inte det lättaste och trappor är numera min värsta fiende. 

Att åka buss är lite av ett äventyr då inte hållplatsernas namn står någonstans och stopp-knapparna är blåa utan text. Att åka hiss var ett mysterium då en behövde kod för att använda den, av någon konstig anledning. Detta är udda saker som vi uppmärksammat under vårt första dygn i Gent, men den stora frågan är: varför stänger alla restauranger mellan 14-18? Jag tror det var dagens största kulturkrock. Vi hittade en restaurang, men eftersom vi var "för tidiga" fanns macka eller spagetti bolognese som alternativ. Det misstaget kommer vi inte göra om!

Efteråt letade vi på närmaste mataffär för att inhandla frukost. Hur det smakar kommer vara en överraskning tills imorgon. Jag har hört rykten om att mjölken och smöret inte riktigt är som hemma. Spännande! Kvällen avslutades på två barer som ligger nära vårt boende. Imorgon blir det ännu mer upptäckande! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

30 timmar kvar.

Hallå där! Klockan är lite för mycket och jag är lite för pigg. Allting är som vanligt med andra ord. Idag jobbade jag min sista dag innan jag åker och det kommer dröja 5 månader innan jag tar på mig arbetskläderna igen. Sinnes. Efter jobbet kom människor på fika för att säga hejdå, vilket nu i efterhand känns lite sorgligt. Efteråt började jag packa min väska på riktigt och nu den är så gott som färdigpackad. Ännu mer sinnes. Det är ungefär 30 timmar kvar tills jag påbörjar mitt äventyr. Om 30 timmar rör sig familjens bil mot Arlanda, och när övriga familjen åker tillbaka så boardar jag ett plan som tar mig över Sveriges gränser. Så sinnes. 

Jag har inte varit nervös innan, men jag tror att resfebern börjar komma smygande nu. Jag frågar mig själv "är jag verkligen redo?" och medan en liten del av mig säger nej, skriker resterande del ja. Jag är inte 100% säker, inte på långa vägar, men jag tror att det är de som är en del av resan. Att bara kasta sig ut för stupet. Frågan har väl aldrig varit kommer det att bli bra? utan mer hur bra kommer det att bli? Som sagt, jag är inte 100% säker, men jag är tillräckligt säker och det är nog allt som krävs just nu. 

Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Det är fint att träffa människor över fika.


Ph; bild från instagram.

Hallå. Vardagen rullar på och inläggen dimper ner här varannan dag ungefär. Det händer inte så mycket, samtidigt som dagarna är ganska uppstyrda. I söndags blev det fika med lillkusinen. Himla mysigt! Jag målade hennes naglar och hon visade mig sitt nya rum. Älskar hur hon är så himla lillgammal! Igår jobbade jag hela dagen och sedan blev det en fika hos kusinen efter jobbet. Idag hann jag inte mer än att äta frukost innan Irma klev innanför ytterdörren. Fint att hänga innan jag åker. Framåt kvällen åkte jag in till Örebro för att äta mat med människorna på bilden. Vi pratade ikapp och det var mycket välbehövligt! Himla fint att ha barndomsvänner som jag känt sedan dag ett. Det är tydligen inte så vanligt, så bäst att ta vara på det.

När jag inte umgåtts med människor har jag antingen jobbat eller packat, vilket inte låter sådär otroligt kul. Det är tre dagar kvar nu och jag är inte ens lite nervös. Tvärtom faktiskt. Galet! Anyway, detta var ännu en text där jag överanvänder ordet fint, men ibland är livet bra fint! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

The Longest Ride


The Longest Ride 
är en film baserad på en av Nicholas Sparks' böcker och liksom alla andra filmer lover den romantik och sorg. Jag har länge gillat filmatiseringarna av böckerna, men på sistone har jag tyckt att de blivit lite för förutsägbara och tråkiga. Jag har blivit trött på den gränslösa kärleken som bara utspelar sig i film. Historierna är alltid så vackra, men ofta lite för vackra för att vara sanna.

Just denna film tar med oss på två kärlekshistorier, varav den ena är sorgligare än den andra. I nutid får vi följa Sophia, en student som snart lämnar för praktik i New York, och Luke, som tävlar inom tjurridning. En kväll räddar de Ira, en man som varit med om en bilolycka, och Sophia får ta del av hans liv när hon högläser gamla brev som Ira inte längre kan läsa själv. 

En fredag, lördag och bra sällskap.

Ph; efter mycket om och men är väskan klar! 

Hallå där! Jag sitter invirad i en filt och lyssnar på Håkan. Igår jobbade jag och kvällen spenderades i Kumla med Alex och Amandorna. Långt ifrån en dålig fredag! Trodde jag skulle åka vilse, men jag tog mig både dit och hem. Idag har det städats och på eftermiddagen stod Ice Age-maraton med Irma på schemat. Jag har verkligen en förkärlek till animerade barnfilmer och alla som säger att barnfilmer är dåliga har verkligen missat något. Hoppas ni haft lika bra dagar som jag haft. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

5 vardagliga dagar.

Hallå där! Just nu spelas Miriam Bryant på Spotify och min resväska ligger öppen på golvet. Jag har precis lagt i lite mer saker och tills nästa vecka är den antagligen full och färdigpackad. Jag tänker att jag snabbspolar igenom dagarna som gått. I söndags var mina mor- och farföräldrar hitbjudna på middag. I måndags jobbade jag och kvällen spenderades hemma hos Elin där vi tittade sorgliga romantiska filmer. Jag grät lika mycket på grund av att filmerna var sorgliga som på grund av att jag var trött. I tisdags fixade jag lite ärenden och spenderade sedan kvällen hemma hos min kusin. Igår jobbade jag hela dagen och det blev inte mycket mer med den dagen. Idag handlade jag med farmor, umgicks med Irma och åkte sedan till marieberg med föräldrarna. 

Anyway, livet blir inte mycket intressantare än såhär. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

9 dagar kvar.

Andas in. Andas ut. Det känns så svårt att andas. Inatt drömde jag en otroligt konstig dröm. Förut när jag läste igenom den kändes den så himla tragisk och jag tänker att mina tankar är mer fucked up än vad jag har trott. Den skulle kunna vara början på en roman. En sån där roman som skär ända in i själen för att handlingen är så ensam, om ni förstår hur jag menar. Det känns inte ens konstigt att beskriva sina tankar som "de ger en sån känsla av ensamhet att de skär ända in i själen". Och det kanske är ännu mer tragiskt. 

9 dagar kvar. Just nu finns det inget bättre scenario som jag kan föreställa mig än när jag står där på Arlanda och bara lämnar allt. Och jag kommer åter igen känna "jag har flyttat och vill aldrig mer komma tillbaka"-känslan – känslan jag hade när jag flyttade till Jönköping. Egentligen lämnar jag inte allt. Jag lämnar en vardag som egentligen inte är min, en plats som känns lika låst som att sitta i karantän och människor vars vardag jag inte borde finnas i. Arlanda är starten, slutet och fortsättningen. Jag återförenas också med en människa vars närvaro känns mer självklar än att vara i orten jag bott i 18 år. Och det låter kanske lite konstigt, men på något vis så självklart. Tillsammans ska vi göra, leva, andas äventyr och jag känner på mig att det kommer bli sådana äventyr som en 1. berättar när en är gammal, 2. berättar på förfester eller 3. inte berättar alls pga what happens in Europe stays in Europe. 

Denna text kanske är obegriplig och isåfall skyller jag på sömnen. Det enda som kaosar mig mer än mina tankar är min dygnsrytm. Igår var jag så trött att jag sydde igen öppningen på min påse som jag håller på att sy. Ni hör ju själva – det kan inte bli mer stabilt. 

Irrational Man



Detta är en film jag såg häromdagen. Den handlar om Jill, Abe och deras tid tillsammans. Abe är en professor med alkoholproblem och noll livsglädje. Jill är en student som fascineras av sin nya professor och hans trasighet. Filmen blir något mer spännande när Abe bestämmer sig för att genomföra det perfekta mordet, men slutar än mer tragiskt. Det är en Woody Allen-film och jag är inte förvånad över att jag tyckte den var en aning seg. Det kanske är så att antingen gillar en Woody Allen-filmer, eller så gör en inte det. För mig är nog svaret inte

Suffragette


Suffragette är en film som utspelar sig i början av 1900-talet och handlar om när kvinnorna i Storbritannien kämpade för rösträtt. Huvudpersonen i filmen är Maud Watts, en arbetarkvinna som aldrig tänkt på rösträtt som en möjlighet. Hon trodde aldrig att hon skulle bli en suffragett – inte skulle väl hon bli en kvinna som kämpade för kvinnlig rösträtt. Ju mer hon ser orättvisan och ifrågasätter samhället, desto mer försvinner livet hon en gång hade. Hon blir en del av Suffragetterna, en rörelse som använder mer våldsamma metoder för att lagen ska ändras, och hon inser att det inte finns någon återvändo. Postlådor sprängs och hungerstrejkar genomförs. 

Mycket sevärd film! Det känns som en evighet sedan och jag kan knappt föreställa mig hur det var att leva för hundra år sedan. Att vi har rösträtt, att vi har rätten över vår egen kropp, att vi är egna individer som kan ta världen med storm, är någonting som inte alltid varit självklart. För en del är det fortfarande inte självklart. 

Sisters



Systrarna Ellis får reda på att föräldrarna tänkt sälja deras föräldrahem, men de är inte redo att släppa taget riktigt än. Vuxenlivet överväldigar dem och de bestämmer sig för att återvända till tiden då de inte behövde ta ansvar för någonting. De bestämmer sig för att styra en sista fest – en fest som spårar mycket mer än de hade planerat. Sevärd! 

Och allt jag vill är att komma hem.

Jag känner mig instängd. Kvävd. Här finns ingen luft, precis som i en buss en varm sommardag. Allt är som det alltid varit, och det är de som är problemet. Jag är uttråkad, trots att jag har saker inplanerade. Det händer ingenting och jag kommer ingenstans. Jag är fast. Jag vet att det är temporärt, men det känns så hugget i sten.

Jag har varit hemmahemma i ungefär en månad, och jag har haft hemlängtan hälften av tiden. Jag borde njuta av tiden och människorna jag har här, men jag vill inget hellre än att åka härifrån. För varje dag som går förstår jag mer och mer de som flyttar och aldrig kommer tillbaka. Att säga att jag vantrivs är att överdriva, men att säga att jag trivs är inte bättre det. 

I somras gick det bra. Jag jobbade nästan hela tiden och lediga dagar var uppbokade. Idag förstår jag inte hur jag klarade av det. Just nu håller jag på att klättra på väggarna! Tanken på att flytta hem igen en längre tid känns som en iskall vind som susar förbi. Nej, tack. Helst inte. Om fem månader är jag fast här igen i två månader. Förra sommaren var jag överlycklig över att få komma hemhem tidigare än planerat. Fullt förståeligt då, men inte nu. 

Känslan av att vilja komma härifrån har funnits ända sedan jag sökte till högskola, men tanken har funnits där längre än så. Jag har länge vetat att detta inte skulle vara en plats för mig för alltid. Jag tycker inte att jag har så mycket kvar att hämta här. Det gör mig lite ledsen, men sanningen varar längst. Familjen och vännerna kommer alltid betyda mycket, men de är inte anledning nog för att stanna kvar. 

Sedan jag började plugga, och därmed flyttade hemifrån, har min definition av hem ändrats stegvis. Just nu lyder den ungefär såhär: hem är ett tillstånd en befinner sig i när en känner att en inte vill därifrån. Jag kallar Jönköping för mitt hem, vilket det är även om jag för tillfället inte ens har en bostad där. Det är min stad och där jag hör hemma just nu. Jag ser inte mig själv vara kvar i Jönköping när jag väl tagit min examen, vilket skrämmer mig. Jag måste börja leta efter en stad som jag kan kalla mitt hem, på riktigt. En stad där jag kan se mig själv växa och äventyra. 

Två veckor kvar av instängdhet. Håll ut. 

En onsdag, torsdag och fredag.

Hallå. Jag kan knappt tro att det är fredag. Det känns bara som en dag i mängden. I onsdags blev det en heldag med jobb och sedan plugg på kvällen. Igår jobbade jag en stund på dagen, följt av handling med farmor och sedan serietittande hos Irma. Standard torsdag med andra ord. Idag har jag jobbat och sedan blev det fika hos morbror. Jag kan numera räkna jobbdagarna på en hand och det är två veckor kvar tills jag är i Belgien. Det känns som en evighet samtidigt som det känns som ingen tid alls. Galet!

Sedan en vecka tillbaka började jag bli upplärd i kassan på Ica förresten. Kan meddela att det går rätt så bra – mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra faktiskt. Antar att jag kan nämna det som "framsteg karriärsmässigt" i 2016:s lista. Det är det enda jag lägger mitt fokuserar på numera, för jag har inget mer plugg att göra innan jag åker iväg. Det känns nästan lite tomt att inte ha något att plugga på. Antar att jag borde ta tillvara på denna tid. 

Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Ett stycke Ella.

Phs; mitt yngsta kusinbarn Ella, sådär lagom fotogenisk.

Hallå där! Just nu växlar jag mellan att ge respons på kurskamrats uppgift, titta på film som laggar sönder och skriva det här inlägget. Igår jobbade jag hela dagen och hann inte mer än hem innan jag kollapsade i sängen. Kul liv. Idag fixade jag ett ärende på banken och sedan gick jag för att klippa av mig håret. Mitt hår är, vad jag tror är, det kortaste jag någonsin haft. Tur att hår växer ut! Efteråt åkte jag för att träffa mitt kusinbarn. Kameran fick följa med och jag knäppte ett par bilder på henne. Att fotografera barn är alltid extra roligt och något jag önskar att jag gjorde mer. Väl hemma igen gick jag och mamma på promenad i januarikylan. Fortfarande förvånad över att jag inte ramlade en enda gång. Hoppas ni har haft en lika bra start på veckan som jag har. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

En helg i januari.

Hej, denna helg börjar lida mot sitt slut och jag tycker den har varit alldeles för kort. En ny vecka väntar runt hörnet, men jag har knappt hunnit reagera på att det blivit helg. Igår spenderade jag hela dagen med att städa bort julen och ta reda på mina flyttlådor. Det känns konstigt att halva mitt hem är nerpackat och undanställt i boden. Ett halvt hem ska bli ett ännu mindre hem när det pressas ner i resväskor om några veckor. Idag har jag suttit med en inlämningsuppgift hela dagen. Tiden har gått sakta och orden har tvingats fram, men nu är den inlämnad! Del ett av uppgiften är gjord, imorgon väntar del 2. Hoppas ni haft en bra söndag. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Skoltrötthet och att våga misslyckas.

Jag försöker skriva klart min inlämningsuppgift. Det är den sista innan jag åker. Jag försöker hitta de perfekta ordvalen, men ut kommer bara halvdana alternativ. Det tar lång tid innan en mening blir rätt och ännu längre tid innan ett stycke blir klart. Jag hittar inte orden. Det går bara inte. Det står helt still. Jag kommer på mig själv med att stirra på datorskärmen flera gånger. Jag står still. Jag kommer ingenstans. Det är inte bara orden som är försvunna, utan motivationen också. Vad spelar det för roll? Varför gör jag ens det här? Jag vet att jag vill innerst inne, men just nu känns att ligga i sängen och stirra upp i taket lika lockande. 

"Jag vill jobba med reklam." Vill jag ens det? Jag kanske ville det, men vill jag det nu? Ja. Nej. Jo, det vill jag, men varför känns det inte som det då? Jag vill att min inlämningsuppgift ska handla om att våga misslyckas, för det är det som rör sig i mitt huvud just nu. Jag försöker föreställa mig själv om två år, men allt är suddigt. Om två år är jag utexaminerad sedan mer än ett halvår tillbaka. Jag kan inte ens gissa på vad jag gör eller var jag är. Det känns spännande och läskigt på samma gång. Jäklar, vilket äventyr ändå! 

Tänk om jag inte är tillräckligt bra för reklambranschen. Tänk om alla mina drömmar varit för stora. Tänk om jag är misslyckandet som kommer krypande tillbaka till hemmaplan med svansen mellan benen. Samtidigt som jag är rädd för att misslyckas är jag också rädd för att drömma för stort. Kanske är det de som tror på det omöjliga, som faktiskt lyckas? Då är jag iallafall en bit på vägen. 

Rädslan över att misslyckas och oron över att inte vara tillräcklig är två egenskaper som förföljer mig. I skolan, i relationer, i arbetslivet, ja, i livet som helhet. Jag måste övertyga mig själv om att det är värt att försöka, även om det inte går som det är tänkt. Ibland hamnar jag i såna här svackor och jag behöver peppa mig själv lite extra. Jag antar att det händer alla någon gång ibland. Jag hoppas det iallafall. 

Kom ihåg: allt du gör spelar roll, och du gör det här för att du kan inte se dig själv göra något annat. Jag vill jobba med reklam, jag vill att mina ord ska spela roll och jag skriver för att jag inte kan föreställa mig själv göra någonting annat. 

Håkan-frälst.

Jag har precis gjort en ny spellista på Spotify. En släng av Håkan heter den och innehåller alla Håkan Hellströms låtar som en kan hitta på Spotify. Jag är själv förvånad över att jag inte skapat spellistan tidigare. Men nu, nu finns den, och den kommer lyssnas sönder och samman. 

Jag kommer inte ihåg stunden då jag började lyssna på Håkan. Det kanske började med en låt, sedan två, tre och sedan nästintill allihopa. Det fanns liksom ingen återvändo. På en spotifylista jag har finns det låtar som är tillagda i slutet av 2012. Kanske var det då jag upptäckte musiken som skulle passa så bra in i mitt liv? Musiken som skulle fylla tomrummet en kall novembernatt, göra mig hög på livet var och varannan utgång eller kicka igång en seg morgon när jag bara velat lägga mig under täcket igen. 

Länge levde jag i förnekelse. Jag är inget riktigt Håkan-fan. Jag vet egentligen inte varför. Det var inget jag identifierade mig som helt enkelt. Innan var jag kanske inte i behov av fina och sköra låttexter som skulle hålla mig från att falla isär. Det är jag tydligen nu, men det är inget fel med det. Förr förstod jag mig inte på människor som verkligen gillade ett band eller en artist. Det gick bara inte ihop. Nu är det uppenbart. 

Det jag tycker är allra finast med alla Håkans låtar är texterna och känslan han lyckas förmedla. Jag tycker inte att han kan sjunga och jag tycker inte att hans röst är den vackraste jag hört. Jag förlorar mig i hans texter och drömmer i hemlighet om att en dag kunna skriva lika fint som han gör. Det finns också en dröm om att beröra och påverka lika mycket som han och hans texter. Det är magi. Jag vill också kunna skapa magi. Han skapar även en gemenskap som jag beundrar. Den är verkligen så himla fin. 

Av någon oförklarlig anledning är det få i mina umgängeskretsar som är Håkan-frälst. I vissa fall är det istället tvärtom – Håkan-hat. Det är en olikhet, men ändå en bra sådan. Det vore fint att ha någon att skriksjunga med på dansgolvet medan en fuldansar och det vore fint att ha någon att kunna lyssna på Håkan med, och att det är det enda en gör, men sådan är inte verkligheten. Det är bara önsketänkande. 

Jag tror att musik en är frälst av säger någonting om en som person. Det måste göra det. Musiken en lyssnar på är vad en tycker är fint, peppande eller lugnande. Den får en att känna någonting – och i vissa fall mer än vad en annan levande organism någonsin gjort. Musik har den kraften och den borde inte underskattas. Håkan borde inte heller underskattas. Och inte överskattas för den delen heller. Han och hans texter är vad dem är. Fina, berörande och vackra, men långt ifrån perfekta. Men det kanske är det som är själva grejen. Det är svårt att relatera till något som är perfekt, men desto lättare att relatera till något som är skrynkligt och bränt i kanterna. 

Plugg och jobb.

Hej! Sedan senast har jag haft en ledig dag som fylldes med fika hos farmor och annat fix. Igår jobbade jag och eftermiddagen/kvällen spenderades hemma hos Irma med mopsar och film. Mysigt. Idag har jag också jobbat och ikväll blir det inte mer party än att jag måste sitta och skriva på sista inlämningsuppgiften. Ja, just nu är inte livet roligare än såhär. Hoppas ni har en alldeles party fredag. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.

16-01-05

Phs; bilder som togs för ett par dagar sedan.

Fina, fina vinterland! Svensk vinter är ändå väldigt fint. Tänk om en skulle bo i ett land som inte skulle ha snö. Det skulle vara både underbart och väldigt tragiskt. Denna lediga tisdag har inneburit handling med farmor, promenad med mamma och fika hos en granne. Ja, det och plugg då. Äntligen har jag skickat in en av mina inlämningsuppgifter! Bara en kvar nu. Den är helt klart morgondagens projekt. Kommer säkert slita mitt hår på grund av den också. Kul. Idag är även dagen då jag tagit tag i mitt flyttkaos en aning och dessutom börjat packa. Kan tyckas att det är lite för tidigt, men hellre det än att stresspacka sista timmarna. Anyway, hoppas er tisdag varit bra också. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Ifall en har lite tråkigt, och kanske har lite dålig humor.



Jag har inte slaviskt följt Solsidan, men tänker att jag borde se hela serien från start till slut efter att ha sätt detta klipp. Dog. 

Slutet av 2015 och början på 2016.

Phs; nyår.

Hallå där. Det gamla årets sista dagar spenderade jag med att jobba och plugga. Det är också vad jag gjort de första dagarna av det nya året. Mitt "bärbara kontor" har flyttats runt mellan frukostbordet och middagsbordet i flera dagar och jag överväger att försöka fixa iordning mitt eget skrivbord och rum. Jag har inte kommit så långt än. Istället går jag och räknar ner dagarna, planerar och skriver listor. Ja, och klagar på mina skoluppgifter då. 

Men, tillbaka till nyår. Det började på Gustavsviks relaxavdelning och fortsatte sedan hem till födelsedagsbarnet där det blev middag, spel och mycket skratt! Vid tolvslaget befann vi oss vid Örebro slott, tillsammans med resten av Örebro, och skålade in det nya året. Mycket fint! Det lär bli ett nyår jag sent lär glömma. Jag tror att jag blivit lite hemmablind, för Örebro slott är egentligen väldigt vackert. Ni hade kunnat få se, men jag helt distraherad av fyrverkerierna att jag glömde att ta bilder. 

Annars då? Det finns inte så mycket att berätta. Jag har kommit tillbaka till mina gamla rutiner, på gott och ont, och allt rullar på som det brukar. Jag fikar, pluggar och jobbar, sådär som det är när livet står rätt still. Skrämmande ändå hur det är så lätt att komma in i gamla vanor. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Odödliga

 
Detta är en svensk film om Em och Isak som möts av en slump en natt i Stockholm. Isak vill ha förändring och Em vill ha äventyr. Tillsammans ger de sig iväg på en resa genom Sverige där de bryter mot alla lagar. Jag gillar karaktären Em speciellt då en får följa med i hennes tankegångar lite extra. Filmen är inget måste att se, men för den som vill ha en fin vardagsfilm är denna ett alternativ. När jag såg filmen fick jag också känslan av att jag ville ge mig iväg på roadtrip. Helst direkt när eftertexterna kom. Himla fint ändå att roadtripa – det måste göras någon gång.

Nytt år, nya möjligheter, och allt annat klichéaktigt.

Jag har tagit över köksbordet – det känns som mitt egna lilla kontor – och Håkan spelas från högtalaren. Jag redigerar bilder till mina artiklar och stirrar ut genom fönstret med jämna mellanrum. Kolsvart. 2016 har rullat igång och allt jag kan tänka på är hur vuxet jag borde bete mig och hur jag borde ha koll på livet. Jag känner mig inte redo för 2016. Det kom lite för fort. Och tanken på att jag längtade efter att bli 20, men nu bara vill frysa tiden, är allt annat än logiskt. Förr har jag alltid välkomnat nya år med en öppen famn, men i år står jag med armarna i kors. Reserverad. På min vakt. 

Jag byter familjealmanackan. Bort med ett år och in med ett annat. Min kolumn är nästan tom. Nästan längst ner på bladet står en avgångstid för mitt flyg från Arlanda till Belgien. Det är inte långt kvar nu. Det står inte inskrivet, men innan dess finns det en massa hej då:n, kramar och tårar. Väldigt många "vi ses i sommar" och "du måste skriva och berätta hur du har det". Ännu en gång kommer jag åka bort, men den här gången längre bort både när det gäller tid och plats, och här hemma kommer vardagen rulla på. Att vara hemma är skönt, men att vara borta är skönare. 

Det känns som att 2016 börjar på riktigt när jag väl har klivit på planet vid Arlanda. Tiden innan känns mer som dötid. Förberedelser. Jag tror att det här året har mycket att ge. Det är vad jag hoppas på iallafall. Nu när jag ser tillbaka på 2015 igen, så kanske det inte var ett så dumt år egentligen. Bara inte så händelserikt. Kanske är det dumt att älta det som varit, när det jag borde göra är att blicka framåt.

Förresten har jag haft min blogg i 6 år nu. Samtidigt som jag gillar min blogg jättemycket, funderar jag också på när det är dags att publicera det sista inlägget. 6 år är en lång tid. Nästan varje dag jag levt de senaste 6 åren finns här. Mer eller mindre dokumenterade. Kanske är 2016 mitt sista bloggår. Vem vet? Det kan trots allt vara på tiden.