"Och vi går ut och brinner upp i natten och skyller allting på våra fyllehuven"


Ph; från förra söndagen när jag, Clara och Sunanda bakade pepparkakor. 
Ph; HÅKAN ♥
Ph1; en brusig selfie. Ph2; från när jag, Alex och Amanda virrade runt i Linköping. 
 
Människor, hej! Här ekar det oftare och oftare, och jag har inte någon bra ursäkt. Det bara blir så. Jag måste kolla i min kalender för att förstå vart alla dagar tog vägen. På något sätt känns det som att dagarna springer förbi fortare och fortare ju närmare 2017 vi kommer. Tidigare i höstas var jag säker på att 2016 var mitt bästa år hittills, nu är jag inte lika säker längre. 
 
I alla fall. I söndags, alltså för en vecka sedan, kom Clara till Jönköping! Efter nästan ett år av distans och telefonsamtal kändes det nästan overkligt att se henne sitta i mitt kök. Hon, jag och Sunanda bakade pepparkakor och pratade ikapp. En fin andra advent, fastän jag hade noll julkänsla. Jag brukar alltid vara taggad på jul, men inte i år. Jag är inte särskilld taggad på att fylla år, fira jul eller skåla in det nya året. Jag brukar alltid älska högtider och ståhej, men i år tror jag att stressen tagit all min tid och energi. Nästan sorgligt. Hoppas jag får lite julkänsla när jag åker tillbaka hemhem. 
 
tisdags försökte jag handla present och julklappar, men hittade nästan ingenting. Jag har noll idéer och känner bara en tyngd på mina axlar över att hitta julklappar. Jag blir stressad över att jag inte har köpt mina julklappar än och över att jag inte brukar känna såhär. Känner knappt igen mig själv. Kul kombo! I onsdags firade vi Nermina med förfest och dans på Aka. Min röst tog stryk, men jag tror den börjar återhämta sig nu. Det är spännande hur saker jag brukade tycka var kul, inte längre är så kul. Om det är konsekvensen av att bli äldre så vill jag inte. Jag protesterar! 
 
I fredags satte jag mig på en buss till Linköping för att möta upp Alex och Amanda. Vi virrade omkring ett bra tag innan vi hittade hem till Amandas kompis. Framåt kvällen följde vi strömmen till Saab arena och Håkan. Jag har gått och väntat på den kvällen så länge att det nästan kändes overkligt. Mycket fint! Varken min rygg, min röst eller mina fötter var särskilt hela efteråt, men min själ mådde desto bättre. Lätt värt. Igår, lördag, vinkade jag hejdå till Alex och Amanda och mötte upp Julia för fika. Det är svårt att hålla kontakten med människor en gillar när en bor i olika städer. Det är särskilt när jag pratar med gamla vänner som jag lägger märke till hur mycket som har förändrats. 
 
Anyway, jag är instabil, gråter om vartannat och har hemlängtan när jag minst anar det. Kul! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback