15-03-30

Ph; instabild (som vanligt).

Hallå där peeps! Vet inte riktigt om denna dag ska klassas som bra eller dålig? Den kanske bara har varit mellan? Lagom helt enkelt. Usch, vad jag ogillar ordet lagom förresten. Ogillar det lika mycket som jag ogillar att folk säger "jag mår bra", fastän de inte gör det och att folk inte kan bestämma sig för ja eller nej så de svarar "kanske"

Startade dagen med att ha sovit dåligt inatt – dygnsrytmen jag en gång hade är ännu en gång borta. Imorse fixade jag jobb tills på fredag och därefter en tjejkväll hemma hos mig (eller ska jag säga mina föräldras hus? Så himla förvirrande nuförtiden). Är så sjukt pepp på att åka hem just nu så jag avlider nästan?! Har inte varit hemma på ungefär 1,5 månader – rätt lång tid ändå? Så pepp! Vidare till skolan där kursintrot för nya kursen och en vanlig föreläsning väntade. Hela kursen går ut på att vi ska förbereda oss inför B-uppsatsen (nästa kurs) och det känns som att det kommer bli en hel del att göra. Vet inte om uppsatsen kommer bli kul eller bara ett helvete... Det återstår att se. Håll tummarna för att jag överlever kurserna!

Eftermiddagen och kvällen har varvats mellan plugg, mat och Gilmore Girls. En rätt bra kombination ändå! Det känns som att det är så mycket som ska läsas in att det bara tar stopp. Har däremot bestämt mig för att omtentan inte ska komma tillbaka och kaosa mitt liv, men jag skulle väl inte bli så förvånad om den gjorde det heller... Jag och mitt guldfiskminne är osams om vad som är värt att minnas och inte. Fick nyss reda på att jag blir fadder på höstinsparken? Hur kul?! Sökte ju som huvudfadder, men bättre fadder än ingenting alls. Kommer bli så kul – är så pepp! Ett besked från doktorn, ett mejl från partneruniversitetet i Paris och ett samtal om att jag fått ett sommarjobb hade också suttit rätt bra nu. Håller tummarna för att något av det händer de närmaste dagarna.

Nu såhär efter att ha gått igenom min dag så kanske den inte har varit så dålig ändå? Borde nog inte klaga, morgondagen kan ju bli så himla mycket värre (eller bättre om en vill tänka positivt). Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Något som är skrivet lite för sent.

Hallå där peeps! Att skriva inlägg mitt i natten är så vanligt nuförtiden. Måste nästan skärpa mig. Igår var jag så oproduktiv som jag bara kunde. Förutom en promenad, serier och film fastnade jag på ännu ett par Parisbloggar och "kom på" att jag åker hemhem på torsdag. Det har verkligen gått ett tag sedan jag var hemma sist så tror verkligen att den kommande veckan blir grym! 

Idag, däremot, har jag varit rätt så mycket mer produktiv. Det har tvättats, städats, gjorts matlådor och tentapluggats. Det sistnämnda var iallafall ett försök. Kanske bäst av allt är mina nymålade naglar – jag dör lite halvt för de är så glittriga?! Glitternagellack har aldrig riktigt varit min grej, men får väl ge det ett försök.

Annars då? Kaosar lagom mycket över omtentan jag har släpande efter mig och den nya kursen som kommer. Kommer avlida. Lovade mig själv att jag skulle börja skriva mer som jag gjorde förr, men det har inte blivit av än. Det står fortfarande på min "att göra"-lista tillsammans med kaosa världen och skaffa bättre dygnsrytm. Visst är det konstigt ändå? Fastän en gillar att göra någonting så hittar en inte tid till det? Eller det kanske är orken? Vem vet.

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Rätt så fint.


Ph; insta.

Hallådär peeps! Denna fredag börjar dra sig mot sitt slut – galet hur fort tiden går?! Igår började jag med att städa lägenheten och förlorade jag mig i seriernas värld. Brukar hända väldigt ofta. Lagade bästa maten någonsin och blev förvånad över mina matkunskaper – kanske inte behöver leva på nudlar hela livet. Framåt kvällen hamnade jag i skypekonversation med två människor från förr. Alltid grymt med lite nya perspektiv! Vi pratade väl mest om livet, men åh vad fint det kan vara att ibland låtsas spola tillbaka tiden ett år eller två. 

Idag har varit en såndär dag som knappt hann börja. Mötte upp Kat för prat och fika på Condeco – vem kan säga nej till den kombinationen?! Svar: ingen. Kvällen har inneburit tv-tittande och nu sitter jag och lyssnar på någon pepp-spellista? Rätt så fint är det iallafall. Drömmer mig bort till sommaren och grillkvällar, hösten och grymma kurser, men mest av allt nästa vår och Paris. Dör. Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Det här med självförtroende och självkänsla.

Jag har ägnat många timmar åt att skriva om kroppsideal och vikten av bra självförtroende och självkänsla. Just dessa inlägg finns rätt långt bak i arkivet och jag inser nu att det var ett bra tag sedan de ämnena togs upp här i bloggen. Det har varit mer fokus på att flytta hemifrån, att vara ensam, mycket tankar kring framtiden och livet i sig. Jag tycker därför det är på tiden att det kommer ett nytt inlägg, som kanske inte är lika positivt och fint som vanligt. Jag har märkt att ofta när jag skriver så kan jag framstå som en person utan dessa problem – en person som växt ifrån dessa problem. Det är inte falskt, men långt ifrån sant. Syftet med detta inlägg är inte att visa hur långt jag har kommit, utan snarare visa vart jag började. 

Jag får ofta berättat för mig att jag verkar ha ett bra självförtroende. Att få höra något sånt gör mig alltid lite extra glad och jag tror inte jag är ensam om det. Att jobba sig till ett bra självförtroende och självkänsla är svårt och tidskrävande, men så himla viktigt! Att ha bra självkänsla är att tycka att en är bra, fastän en inte presterat på topp. Att ha bra självförtroende är att tro på sig själv när en ska göra någonting. Jag tycker att jag har ett bra självförtroende och självkänsla, och jag tror det är viktigt att en tillåter sig att säga det också.

Det händer mycket när en går på högstadiet och där någonstans började min resa, min kamp, mot alla ideal och krav som ständigt finns i bakgrunden av vår vardag. Det fanns en tro om att en inte var så liten fastän en var det. Viljan om att vara vuxen fastän det var flera år kvar – något jag sitter och småler åt idag. Innan högstadiet hade jag inte samma tankesätt som jag har nu, men jag hade ett tankesätt som gjorde mig medveten om idealen och hur vi ser på våra kroppar. Nu när jag tänker tillbaka ser jag allt på ett annat sätt – till och med att gå till sjuksystern har satt sina spår. Den där viktkurvan som alltid fylldes i har också satt sina spår, fastän jag inte visste om det just då.

Jag har ett speciellt ögonblick när jag insåg att idealen var skit, att världen var skit och kanske bäst av allt – att jag inte var skit. Det var någon dag under högstadietiden och, precis som alltid, kritiserades allt från tår till kläder. Omedvetet påpekades både det ena och det andra och alla tryckte, mer eller mindre, ner varandra. Högstadiet var en period där jag tror att alla var lite osäkra på sig själva och inte riktigt visste någonting. Det var en taskig period helt enkelt.

Detta speciella ögonblick tar plats i mitt flickrum och börjar med att jag står där, framför spegeln, och accepterar alla taskiga kommentarer som jag fått över mig. Det är allt från att jag inte är bra nog till att jag bara är skinn och ben. Det sistnämnda har sårat mig otroligt mycket och verkligen satt sig i huvudet. Än idag hör jag kommentarer om det, och fastän jag inte är helt bekväm med det skrattar jag bort det – det är en ren försvarsmekanism. Faktum är att allt prat kring mat gör mig fortfarande lite obekväm, fastän det också skrattas bort. Jag väntar fortfarande på att jag ska bli så pass bekväm att prata om min relation till mat att det kan bli ett inlägg här på bloggen, men jag är bara inte där än.

När jag står där framför spegeln och analyserar mig själv får jag plötsligt nog. Jag får nog av mig själv och av hela situationen. Vilka här har gråtit framför spegeln, sittandes på golvet i fosterställning, och bara inte klarat av situationen? Jag vet att jag är en av dem. Varje gång jag känner att jag inte är bra nog och trycker ner mig själv brukar jag spola tillbaka till den stunden. Först blir allt bara sämre, men efter ett tag inser jag att jag är så mycket bättre nu... Eller ska jag kanske säga att jag vet att jag är bra nu. Jag vet att detta ämne är rätt tabu – att öppet säga att "ibland mår jag dåligt och ibland bryter jag ihop"... Det är bara inte acceptabelt. Däremot känner jag på mig att det är många som varit i precis den här situationen eller som förstår exakt hur jag kände mig just då. 

Jag blir glad när någon märker att jag har bra självförtroende och självkänsla, för det betyder att det syns. Det har inte alls kommit gratis och det förändrades inte alls över en natt. Det har byggts upp sakta men säkert och det är fortfarande under konstruktion. Jag tror att en alltid behöver jobba lite extra med de delarna och det gäller alla människor, inte bara förvirrade ungdomar. Det är inte någonting en är född med, det är någonting en tränar fram. Jag är trött på att psykiskt välmående inte uppmärksammas lika mycket som fysiskt välmående, för jag tycker inte att det ena är viktigare än det andra.

Edge of Tomorrow

 <--- Filmen.

Såg denna film för otroligt länge sen, men har för mig att den var rätt sevärd iallafall. Den handlar om ett krig – människan mot alien. Problemet är att människan alltid är ett steg efter och det gör det lönlöst att ens försöka. Detta ändras när Cage, som aldrig tidigare varit i strid, hamnar mitt i kriget. Han upptäcker snabbt att när han dör startas dagen om igen och han är ofrivilligt i ett hamsterhjul av tid. Ute på fältet möter han Rita som varit med om samma sak. Detta är, minst sagt, en film där de tävlar mot tiden med deras egna liv som insats. SEVÄRD. 

15-03-25

Hallå där peeps! Idag är det onsdag, lillördag, lönedag och våffeldag. Många dagar med andra ord! Imorse började jag med att titta på PLL och blev lagom mindfucked. Alla som kollar PLL måste ha sånt tålamod – har tagit evigheter att ens få en ledtråd till den riktiga A?! Om det ens är riktiga A. Därefter åkte jag in till skolan för möte med hypeprojektgruppen – så pepp på vårt projekt just nu?! Eftermiddagen ägnades åt presentletande och det är inte det lättaste kan jag berätta. Vill alltid ha presenter som är sådär lite extra personliga, vilka är så svåra att hitta?! Kanske bara borde ge bort kramar i födelsedagspresent istället, fastän jag inte riktigt gillar att gå och krama folk hela tiden... 

Kvällen har varit rätt så ohändelserik eller händelserik, beroende på hur en ser det. Reflektionen har skickats in, det har letats sommarjobb och kollats Gilmore Girls. Resten av kvällen har spenderats på skype med tjejerna – älskar att vi tar kollektiva pauser för att kunna koka mer te ♥ Just nu sitter jag och funderar på hur mitt hår skulle se ut om jag tonade det och hur ont det skulle göra om jag piercade tungan. Alltså sånt där en alltid funderar på en onsdagskväll! 

Anyway, kanske bra att publicera inlägget innan det blir torsdag... Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Det är mycket NU.

Ph; utsikten över Vättern gör en aldrig besviken.

Ph1&2; ett par konstverk från klassens utställning.

Ph; fler konstverk från klassens utställning.
Ph; min grupps bidrag till utställningen.

Hallå där! Jag kommer knappt ihåg vad jag gjort de senaste dagarna, men jag har antagligen kollat Gilmore Girls konstant. Söndagen är ett enda stort frågetecken, tror jag tvättade då?  Har verkligen ingen aning. Igår åkte jag in till museet, men det gav mest väntan och andningsproblem. Låt oss bara hoppa till idag för det är, i princip, den enda dagen jag kommer ihåg. 

Idag började dagen med projektgruppsträff, hem för att äta lunch och sedan iväg till centrum igen. Jag och tjejerna åkte iväg för att second hand-handla lite för ovanlighetens skull. Även om jag inte fyndade någonting så har jag nu skrivit till två saker till min inre önskelista. Den första saken är en gammal skrivmaskin som en dag ska få pryda min framtida lägenhet, kanske placerad på ett vitt, midjehögt, bord. Den andra saken är en gammal kamera, som ska få ha hedersplatsen på min framtida hylla, ovanför min framtida soffa, i min framtida lägenhet. Låter inte det hur fint som helst?! Jag bara dör av tanken på att, inom en snar framtid, få inreda min alldeles egna lägenhet. 

Kvällen spenderades på Länsmuseet där vi öppnade vår utställning med en vernissage. Vårt lilla utställningsrum blev snabbt fyllt med folk och det gick knappt att röra sig därinne. Bra att vi flydde så fort vi såg en lucka! Med vernissagen avklarad är denna kurs så gott som avslutad, "bara" en slutreflektion som ska in på torsdag. Det ska bli så skönt att få ta en liten paus! Jag inbillar mig iallafall att jag har en paus – egentligen måste jag plugga till omtenta, söka jobb och fixa med extrajobbet.

Anyway, dags att återgå till Gilmore Girls! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

"Alla får vara med och leka."

Kommer ni ihåg det? Hur alla fröknar brukade säga att "alla får vara med och leka" menar jag. Den meningen slutade jag höra efter mellanstadiet, men visst fanns den där. Den fanns alltid där. Andra meningar som de sa var "alla är vän med alla" och "om man inte har något snällt att säga så ska man inte säga något alls". Den sista meningen kan jag hålla med om – det är inte rätt att, på något vis, kränka en annan person. Jag kan däremot inte hålla med dem två första. 

Verkligheten är att: alla är inte vän med alla. Det går faktiskt inte. Jag har varken tid, lust eller ork att vara vän med alla. Det är snarare ett mantra om att ingen ska behöva bygga lego själv. Jag är överens om att alla ska respektera varandra, men det är en helt annan sak. Det finns en anledning till att dina närmaste vänner är just dem. Jag tycker det är lite svårt att skilja på vänner och vänner – något som jag ständigt försöker jobba på. Ibland är det svårt att se vilka som bidrar med något positivt och vilka som bara drar ner en i skiten. 

Verkligheten är också att: en del leker bättre tillsammans än andra. Vi är olika individer, har olika åsikter, prioriterar olika – vi är olika helt enkelt. Allt detta, och mycket mer, gör att en del människor passar bättre ihop än andra. Jag tror att en alltid letar efter sig själv, sin person och sin grupp. Det går inte att komma ifrån. Det finns en önskan om att ha en plats, att vara en del av någonting och att höra hemma någonstans. Någon som hade en självklar plats i ditt liv kanske inte passar där längre och det kan vara svårt att se det ibland. Det finns många vänskaper som tynat bort med tiden och jag är säker på att det kommer bli fler.

Jag tror det är dags för mig, och många andra, att sluta tänka som om vi fortfarande gick på lågstadiet. Vi är alla olika och det är en bra sak. Vi behöver inte vara vän med alla och vi behöver verkligen inte umgås med alla. Det är inte rättvist mot dig själv att umgås med människor som trycker ner dig eller håller dig tillbaka. Omge dig med människor som vill ditt bästa, som tar fram det bästa i dig och som ständigt driver dig framåt i livet. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men det är lika viktigt att ge dig själv den respekt du förväntas ge andra. Respektera dig själv tillräckligt mycket för att ta avstånd från relationer som inte gynnar dig. 

En delad värld

Ph; Huvudkaraktärerna Adam Jensen och Liv Björk.

Nyss kollade jag på En delad värld som är en miniserie gjord av SVT. Serien handlar, mer eller mindre, om ett samhälle, eller för den delen en värld, där män knappt existerar. Femton år innan serien tar plats utplånades nästan alla män av ett virus och 123 stycken män blev kvar i Sverige. Huvudkaraktärerna är Adam Jensen, en av få som överlevde, och Liv Björk, som till skillnad från alla andra inte visar något intresse för honom överhuvudtaget.

Min första tanke var att det var ett spännande upplägg på en serie – en kul idé helt enkelt. Min andra tanke var att serien helt klart skulle innehålla feminism. Ännu intressantare! Min tredje tanke var åh nej, serien kommer utan ifrågasättning kopplas samman med feminism. Min fjärde tanke var en skulle kunna säga att det är ett matriarkat, men hur bra är det då? Jag tycker att den låtsasvärld som serien utspelar sig i är väldigt spännande, men jag kan inte sluta tänka på att en del kommer tro att det är feminism rakt igenom. Det vore synd om en dels syn på feminism grundar sig på denna serie då bara ett perspektiv erbjuds. 

Begreppet feminism kan vara så stort och så litet, det kan vara allt och inget. Det har så många dimensioner och att bara se en liten del av en dimension vore så orättvist. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om feminism, och ändå inte vara klar. Det sägs att en ska hålla sig till det en kan, men jag är långt ifrån allvetande när det kommer till feminism. Jag kanske förstår en vattenpöl, när det finns ett helt hav. Det är svårt att vara inkluderande utan att prata över huvudet på folk, eller mig själv för den delen. 

Serien i sig var kanske inte WOW, men gav däremot lite saker att fundera på. Kanske värt en titt om ni känner att ni har för lite att reflektera över.

Söndagstankar.

Detta är alltså söndagstankar. Här sitter jag och på riktigt tror att te kan lösa mina problem. Jag är inne på min andra kopp, men överväger starkt en tredje också. Detta är så typiskt mig – få beslutsångest och sedan överanalysera precis allt. För det mesta brukar jag vara en person som har koll, som vet vad som händer, men inte på sistone. Det är sinnes hur mycket jag tänker på saker som varit. Det är ännu mer sinnes att jag tänker exakt lika mycket på saker som händer nu och saker som kommer att hända. Ibland kanske jag analyserar lite för mycket för mitt eget bästa.

Något jag också tänker på är hur ensam en kan känna sig fastän en inte är ensam. Det är som att stå i ett rum fullt av människor, men du känner ingen alls. Ingen skulle märka om du plötsligt försvann. Det är lite som att vara vid liv, men inte leva. Det är lite som att inte veta vilka som faktiskt betyder någonting och istället för att ta reda på det så betyder alla plötsligt något. Det är lite som att alltid bli trampad på, men istället för att säga ifrån så intalar du dig själv att det inte kommer hända igen. Det är lite som att förvänta sig för mycket av människor och bli besviken, men alltid hitta en ursäkt för hur människor betett sig. Det är lite som att alltid få höra tomma ord om hur mycket en betyder, men aldrig får det visat för sig. Jag är en så symbolisk människa att det inte är sant?! 

Just nu vet jag inte vad jag vill, men att skriva av sig hjälpte verkligen. 

"It feels like I'm paralyzed"


Ph; lite fika på coffeehouse by george har väl ingen dött av.

Hallå där peeps! Lördag idag alltså. Detta har varit en såndär mysig dag och jag har mest gått runt i myskläder hela dagen. Eftermiddagen spenderades med Hakyung – lite fika är väl aldrig fel? Förutom det har det inte varit mycket till äventyr idag, men desto mer äventyr som kommer! Har spenderat nästan all vaken tid tittandes på Gilmore Girls. Jag är så besatt att det är sinnes. Anyway, går allt som planerat sitter jag antagligen nere i skåneland om ca en månad? Hur kul?! Ibland känns det inte som att jag har flyttat... Och inte heller som att mina vänner har flyttat. Kanske dags att börja inse faktum – det är knappt en människa som bor kvar där hen bodde för ett år sedan. Det är sinnes hur mycket avstånd egentligen gör?! Ibland önskar jag att alla kunde bo på samma gata, eller i samma trappuppgång, och ibland önskar jag att alla mina vänner kunde bo i olika länder. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Och mellan allt kaos ska en tycka att allt är så bra.





Ph1; lyssnar på norlie&kkvs nya singel. Ph2; väntar på buss i Huskvarna. Ph3; går på första (och antagligen sista) basketmatchen någonsin. Ph4; köper barn på Sims. 

Hallå där peeps! Nu har det åter igen varit ett litet glapp här på bloggen. Skärpning! I onsdags pluggade jag i skolan med tjejerna – älskar att alla uppgifter är så jäkla oklara. Fick även veta att jag kuggade förra tentan – så förvånad, eller inte... Den tentan var kaos. Kvällen spenderades på Skype med två saknade människor. Igår fortsatte jag skriva på min analys, och blev klar dessutom! Nu såhär i efterhand vet jag däremot inte om någonting ens blev rätt. Kvällen spenderades hemma hos joss med pizza. Inte alls dumt! 

Idag har jag varit på intervju för att bli huvudfadder på höstinsparken och kollat Gilmore girls. Kvällen har spenderats i Nässjö på basketmatch. Jag är inte intresserad av sport överhuvudtaget, men sällskapet gjorde det värt det. De är alltid så jäkla bra sällskap. Känns egentligen inte alls som fredag – har slutat hålla koll på dagarna för länge sen. 

Annars då? Allt känns väl halvbra, eller halvdåligt beroende på hur en ser det. Kanske är inne i lite av en svacka, vilket jag isåfall varit ett tag. Tråkigt att jag inte sett varken norrskenet eller solförmörkelsen?! Missar allt coolt. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Kaosdag nummer 2.

Hallå där! Kan väl ge er en snabb update om kaosdag nummer 2. Åkte in tidigt till museet för att reda ut både det ena och det andra. Känns som att hela klassen står som ett gäng frågetecken, vilket är långt ifrån ultimat. Hoppas däremot att allt blev lite klarare framåt eftermiddagen. Det är svårt att ge information när en knappt fått någon själv och det är svårt att fixa iordning någonting när en får en halvbra grund. Tror däremot vi gjort det bästa av situationen! Ännu mer kaos: vi var helt inne på att byta idé och därmed kasta hela vår gestaltning?! Känner att tiden bara inte finns där! Vi kom däremot fram till att försöka förbättra vår nuvarande gestaltning och är därmed klara. Jag är ändå rätt nöjd med resultatet. Något positiv: har gått och blivit med ett litet extrajobb?! Whaaaat?! Sinnes kul tycker jag iallafall. 

Anyway, det är en dag fylld med skola imorgon också... Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Klagar väl mig igenom hela dagen.

Hallå där! Jag vet inte riktigt hur jag ska börja denna dag? Den har varit så himla dålig; jag har varit irriterad, negativ och dålig mot allt och alla?! Verkligen inte ett acceptabelt beteende – skärpning! Kan ju bara göra en lista över saker som gått bra och saker som gått dåligt idag.

Bra saker:
- Jobbade med projektgruppen i Hype
- Vi kom någonstans med vår gestaltning
- Hämtade ut min ryggsäck på posten

Dåliga saker: 
- Kuggade antagligen på förra tentan
- Allt kaosade pga skulle helt plötsligt "bossa" över resten av klassen
- Blev irriterad på kursansvariga pga bristande kommunikation överlag
- Skällde ut en telefonförsäljare pga var så irriterad
- Har inte skrivit något mer på min analysuppgift
- Halvdryga kommentarer
- Glömde göra matlåda tills imorgon

Nej, detta har verkligen inte varit min dag. Gillar verkligen inte att gå runt och vara irriterad och dryg hela tiden. Det tar så himla mycket energi. De senaste dagarna har jag även märkt, mer än förut, att ålder och mognad inte alls är samma sak. Jag förvånas verkligen över hur en del vuxna människor beter sig?! Det är inte socialt acceptabelt att bete sig som vissa gör? Det kan vara saker som allmänt hyfs. Det kommer definitivt ett inlägg om detta någon gång i framtiden – är så less på att ständigt behöva bevisa mig själv på grund av att jag inte råkar vara född ett par år tidigare. Ni hör ju, är fortfarande lite irriterad... 

Anyway, kanske dags att runda av här! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Allt är lite sinnes.

Ph; instabild, *infoga filosofisk text*

Hallå där! Ännu en helg har gått och både bra och dåliga saker har hänt. Igår spenderade jag hela dagen och kvällen med Elin som jobbat i Jkpg denna vecka. Extremt kul att hinna träffas lite när vi egentligen skulle setts först till påsk. Vi började med en fika på Espresso House (mitt andra hem) och gick därefter i affärer i centrum innan vi hoppade på en buss till A6. Kvällen blev väl inte riktigt som planerat, men nu när jag tänker efter – när blev något någonsin som planerat? Borde bara inte räkna så mycket med människor som jag gör, slutar bara med att jag blir besviken. Btw, vill tipsa om Under samma tak som är ett program där två olika generationer ska bo under samma tak, obviously, och det är väldigt underhållande!

Idag har varit en alldeles underbar söndag! Precis som söndagar ska vara helt enkelt. Jag vaknade hyfsat tidigt och satt och åt frukost i jag vet inte hur länge. Skrollade igenom alla sociala medier, som alltid, och bestämde mig sedan för att gå ut och gå. Att bara gå, med hörlurar i öronen, är så himla mycket terapi att det är sinnes. 

Såhär på eftermiddagen har jag skissat lite till Hype-projektet, drukit oboy och lyssnat på massa poddar från Sandra & Michelle. Jag tycker deras poddar är otroligt inspirerande och kan ändra lite hur en ser på saker och ting. Rekommenderas starkt! Det är en halvtimme av prat, men jag gillar det otroligt mycket. Den första jag någonsin lyssnade på var podd 38 – relationen till mat, vilket jag tycker att ni också borde göra! 

Resterande delen av söndagen då... Det ska skissas lite mer, ätas lite middag och peppas inför den kommande veckan! Detta görs helst med Håkan Hellström, housemusik eller såndär pop-rock, som alltid går hem i mitt hjärta, spelandes i högtalarna. Det ska också pluggas, men jag antar att det inte är hela världen om det inte blir gjort idag. Målade dessutom naglarna förut, allt för söndagspepp, men råkade lägga håret på mina nymålade naglar. Det känns så typiskt mig. Alltid så jäkla lyckad.

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!

Människor är så jävla dåliga.

"Du är inte mer än människa" – brukar oftast sägas när en inte kan göra mer, när en gjort allt en kan. Jag hör aldrig det ordspråket, eller vad en ska kalla det, och det är väl tur det för det känns aldrig som att människor gör allt de kan. Allt görs halvdant och det är det problematiska: jag vill inte ha halvdant. Jag vill inte omringa mig med människor jag kanske kan räkna med, kanske vet vad hen vill och som kanske kommer. 

Jag är trött på dåliga ursäkter, för höga förväntningar och att aldrig kunna vara riktigt säker – jag är trött på människor helt enkelt. Kanske är det jag som har för höga förväntningar? Jag kanske helt enkelt begär för mycket? Jag vet inte vad som är för mycket, men kom igen, är lite sanning för mycket att begära? Om det är det så kan jag ännu en gång tappa hoppet om mänskligheten. Det är så konstigt, för mig, att människor gör sånt som jag inte ens skulle tänka på. För mig finns inte för långt, för sent, för litet, för stort eller för trött. Det är inte det att jag är superkvinnan eller något i den stilen – jag sätter bara alla andra före mig själv. Det är på gott och ont, men jag mår bra av att ha det så. Jag mår däremot bäst av att bli behandlad på samma sätt, och det kanske är därför jag aldrig är på topp längre. 

Btw, kan inte människor bara sluta använda "hur mår du?" som hälsningsfras? Vi vet ju alla att det mer är en hälsningsfras än en faktisk fråga. Den inbjuder till att le, fastän allt är skit, och att ständigt hålla uppe den där fasaden alla har. Sluta ställa frågor du inte vill ha svaret på och sluta överanvända ord vars betydelse du knappt vet. Om alla bara kunde sluta ljuga för sig själva och alla andra skulle allt bli mycket ärligare. När jag frågar "hur mår du?" vill jag ha ett faktiskt svar. Jag vill veta vad som håller dig vaken om nätterna eller vart du försvinner när du dagdrömmer dig bort. Jag vill veta allt som känns svårt, oavsett tid på dygnet.

Jag behöver inte någon som inte behöver mig – det blev väldigt ensamt.
Sluta vara den som hör av sig först – pratar knappt med någon längre.
Behandla andra som de behandlar dig – det tar emot att vara så jävla dålig.


Anyway, ett blogginlägg senare känns allt mycket bättre ♥ längtar till påsk då jag får umgås med mina fina igen! 

Trivs väl rätt bra vid "botten" av Vättern.




Ph1; utsikt från Lolls busshållplats. Ph2; Tablåsittningen – PLL. Ph3; utsikt från jag vet inte vart.

Hallå där! Nu har det gått ett par dagar och jag har inte riktigt haft tid till att blogga. I onsdags hade jag föreläsning följt av workshop där vi började fundera ut en möjlig affisch till utställningen vi ska arrangera i denna delkurs. Därefter hängde vi hos Lolls innan det var dags för BC:s Tablåsittning! Den var så grym?! Helt klart en av de bättre sittningar jag varit på. Därefter lite chill hos Lolls innan det blev utgång på Aka. Har inte så mycket mer att säga än tack för en grym sittning och en grym utgång

I går städade och tvättade jag på förmiddagen innan jag åkte in till skolan för grupparbete. Att hitta på en bra affisch är svårare än en tror?! Speciellt när en är så trött?! Kvällen spenderades, sovandes, i sängen. Har väl varit mer party. 

I dag åkte jag in sinnes tidigt för att fortsätta med affischen. Röstning av affisch på Länsmuseet med klassen innan Kat, Joss, Therese och jag hamnade på Espresso House. Kändes som att luften på Länsmuseet skulle ta slut?! Plågsamt öde. Slutar dessutom oftast med att jag hamnar på Espresso House?! Har ingen förklaring till det. Hoppade på någon buss och hamnade sedan någonstans för att köpa material till vårt gestaltningsprojekt. Upptäcker nya platser kring Jkpg hela tiden ju?! 

Denna kväll har jag kollat PLL, lagat potatisgratäng (den blev grym) och tyckt synd om mig själv då jag brände mig på ugnen förut. Dör. Det svider så sjukt mycket?! Antar att jag ska vara glad över att det inte blev värre. Det är trots allt fredagen den 13 i dag och om jag jämför denna gång med min 18-årsdag så är ju detta en droppe i havet. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

15-03-10

Hallå där! Bloggar just nu från sängen på grund av att jag råkade stänga av datorn för fort. Detta har varit en lång dag där det inte funnits någon tid till att chilla whatsoever. Åt frukost, åkte till sjukhuset, åt frukost nummer 2, åkte till Länsmuseet för "för-utställning", åkte hem för att äta, möte med hype-gruppen och sedan fotografering med hype. Det är ju tur att allt är kul iallafall! 

Har dessutom gjort ett litet vad med mig själv och har bestämt mig för att äta äpplen... Nu i efterhand känns det som ett väldigt dumt val, men vi får väl se hur det går. Ingen big deal tänker ni säkert, men att ens komma på tanken är wow för att vara mig. 

Anyway, har väl inte varit en så händelserik dag egentligen? Morgondagen kommer bli hur bra som helst tror jag! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.

"It's not a crime to fall apart sometimes"

Ph1; provisoriskt kontor på Länsmuseet. Ph2; häng vid bryggan.

Hallå där! Detta har varit en så lång dag att jag knappt tror att allt hänt på en och samma dag. Efter en rätt dålig natts sömn åkte jag iväg till sjukhuset för att fixa 24-timmars EKG. Jag är så himla van med att ha hela sängen för mig själv så att ha någon sovandes bredvid stör typ allt. Speciellt om denna person tar mitt täcke och gör konstiga ljud i sömnen – annars, trevligt med besök här i Jkpg! På grund av EKG:n har jag därför en hel bunt med sladdar på min bröstkorg och det ser ut som att jag försöker återinföra nätlinnet?! Går inte så jättebra att dölja det heller då jag insett att jag bara har urringade tröjor – vet inte hur jag ska tolka det faktiskt. 

Innan jag lämnade av Elina vid June hann vi med en promenad i det underbara vädret! Alla som känner mig vet ju att jag ÄLSKAR solen och att sitta inne medan solen skiner är oacceptabelt. Åkte vidare till Länsmuseet där jag satt och skrev på min bildanalys, innan Kat kom och vi började fixa lite med vår gestaltning. Tror den kommer bli hur grym som helst – flawless helt enkelt. Efter Länsmuseet blev det en kort tur till Ikea innan Jess, Lolls, Kat och jag satte oss på bryggan för att njuta av solen en liten stund till. 

Kameran ska försöka fås med så mycket det går och med det fina vädret finns det nog alltid något att ta kort på! Sedan jag kom hem har jag kollat ett Glee-avsnitt och nu börjar det bli dags för sängen! Imorgon väntar en nästan lika lång dag, men jag antar att det helt enkelt bara får gå. 

Rubriken kommer från en Kelly Clarkson-låt (Let Your Tears Fall) jag hittade för ett tag sedan, som jag tycker handlar om att finnas där för en annan människa, och jag vill tillägna den till alla i min "närmaste krets". Till de som kanske behöver någon att luta sig mot eller någon att chilla med. Min största rädsla, förutom höjder, är känslan av att känna mig otillräcklig eller frånvarande. Jag är rädd för mycket, men det är nog det värsta.

Anyway, dags att sova! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

15-03-08

Ph1; espresso house. Ph2; Elina. Ph3; häng vid bryggan. 

Hallå där! Vädret jag vaknade upp till imorse var hur underbart som helst. Mötte upp Elina vid bussen för att sedan gå hem och äta frukost. Eftermiddagen spenderades i centrum där vi, efter ett tag, mötte upp Elin och Jessica! Hoppas ni inte glömt bort att det är internationella kvinnodagen idag heller. Denna dag har varit rätt så grym och att träffa två av mina närmaste vänner hemifrån på en och samma dag är väldigt sällsynt numera. 

Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Vi spelar tills skärpen går sönder.


Ph; sinners. 

Hallå där peeps! Nu är det alltså helg – känns verkligen inte som det. Igår var minst sagt en äventyrlig dag, iallafall om en heter Hanna. Skulle möta upp Kat vid Ica Maxi, men jag tog självklart bussen som gick åt fel håll. Så himla typiskt mig! Har ju lyckats åka fel i stadstrafik förut också, däremot i Örebro. Kommer definitivt åka vilse i Paris. Kanske hamnar i ett annat land till slut – skulle inte förvåna mig! Bybor kanske inte borde flytta in till stan, här har vi trots allt bevis på det! Sagan fick ett lyckligt slut iallafall – hittade Kat inne på Myrorna efter många om och men. 

Åkte hem, försökte sola, vädret ville inte samarbeta... Satte mig och kollade på en halvdan film innan jag insåg att jag inte alls hade tid med det. Åkte vidare till Lolls för chill/förfest/kortspel/whatsoever. Uttrycket blod, svett och tårar passar väl rätt bra in här. Visste inte att en kunde spela stress så intensivt att skärpen går sönder?! Go hard or go home. 4/6 gick ut på Aka medan resterande åkte hem – har väl haft bättre utgångar, men har även haft sämre. Fick iallafall dansa med Elina, som är på besök här i Jkpg, så imorgon ska det väl hinnas med en rundtur i Jkpg också. 

Idag var jag hur seg som helst när jag vaknade och tror inte riktigt att jag är helt vaken än. Dagens planer stavas P-L-U-G-G. En annan plan är att inte lämna lägenheten på hela dagen. Kvällens planer är också luddiga, men just nu skulle jag inte ha någonting emot att ha en heldag för mig själv. Låter så kul då jag brukar vara den som vill hitta på saker, men idag är bara en sån dag då jag bara vill vara ensam. 

Anyway, plugga var det ja... Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

MP3 love.

Flo Rida – GDFR (feat. Sage The Gemini and Lookas)
Roshana – As I Am
Walk the Moon – Shut Up and Dance
All Time Low – Something's Gotta Give
Kelly Clarkson – Let Your Tears Fall

Om en inte vill plugga kan en lyssna på musik istället.

15-03-05


Hallå där! Var väl inte riktigt tänkt att detta skulle bli ett nattinlägg, men saker och ting blir ju sällan som en har tänkt sig. Åkte in till skolan för att jobba med grupparbetet och därefter förflyttade vi oss till Honeycomb. Blev jätteglad över det fina vädret imorse så solglasögonen och kameran fick följa med i väskan. Hade tänkt att jag skulle fotografera lite efter grupparbetet, men självklart gick solen i moln när vi väl var klara. Min vanliga tur! Kvällen spenderades hos Lolls med mat, prat och tjejerna. Kan väl inte vara annat än en bra torsdag? Nu börjar tröttheten ta över och det är dags för sängen. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Ge mig ett B!

Ph; instagrambild – bästa squaden ↑ 

Hallå där peeps! Onsdag idag. Sedan jag började plugga på högskolan har onsdagar plötsligt fått en helt annan betydelse. Det som förut bara var en onsdag, och ibland lillördag, är numera en av anledningarna till att jag inte håller koll på veckodagarna längre. 

Imorse åkte jag in till centrum för att fixa lite ärenden – så typiskt mig att lyckas boka tid sinnes tidigt?! Eftermiddagen spenderades på länsmuseet, där vi alltid är numera. Känns verkligen som att vi kommer någonstans, men jag kan inte sluta kaosa över att det känns som att allt har deadline samtidigt?!

Efteråt åkte vi till Lolls, fixade oss och åkte ner till Aka för sittning! Pedsex park anordnade sittning med temat high school/prom. Vi var då cheerleaders och kände att vi kanske skulle representera andra halvan av HLK lite. Bästa med kvällen var väl ändå att få vifta med pom pomsen både högt och lågt?! Nästa vecka är det dags för BC:s sittning, så får se om de toppar då! #blåaärbäst Ni som väljer att inte plugga vidare missar verkligen så himla mycket! Inte bara en vidarutbildning, men en hel kultur! Kanske borde ägna ett inlägg åt studentlivet? 

Anyway, denna onsdag börjar lida mot sitt slut och imorgon väntar nya äventyr! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.

Flawless art.



Ph1; tillverkar B:n inför sittningen imorgon. Ph2; Kat som en sim ♦

Hallå där peeps! Tisdag idag och jag är hur trött som helst. Igår köade vi för biljetter till BC:s sittning och gick därefter på en föreläsning. Kommer knappt ihåg vad den handlade om och antar att den inte var så kul för jag kommer ihåg att vi stack tidigare ifrån den. Kikade runt lite på bokrean, men hittade tyvärr ingenting. Känner inte att det finns någon tid till att läsa heller så. 

Idag hade vi en förmiddagsföreläsning där vi fick lite mer information om vad examinationsuppgiften innebär. Det hela kändes aningen luddigt. Fick iallafall långlunch där vi fixade grejer inför morgondagens sittning som vi ska gå på. Kommer bli sjukt kul hoppas jag! Var på länsmuseet 13-17, vilket var rätt segt. Efter ett par timmar hängde inte riktigt huvudet med längre. Tycker däremot det var rätt kul och vi fick vara kreativa i princip hela tiden – jobbigt men kul. Efteråt hade jag en liten "informationsträff" med ett extrajobb jag sökt, så jag hoppas verkligen att jag får jobbet! 

I övrigt då? De två kommande veckorna är rätt fullspäckade, men jag är så himla taggad på allt?! Gillar verkligen när det händer saker så klagar inte. Dessutom kommer två av mina närmaste vänner ner till Jkpg inom en snar framtid ♥ Anyway, klockan är inte så mycket, men jag känner mest för att sova... Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Har du hamnat rätt?

Det finns otroligt många beslut som ska tas och det är svårt att veta vilket som är det rätta. En vet inte i förväg vad ett visst beslut kommer att leda till. Det är rena gissningsleken. Vi försöker skapa planer – här är jag och dit ska jag. Vi gör upp mål och bestämmer att om vi inte når just dit så har vi misslyckats. Vi är så hårda mot oss själva. Kanske är allt ett spel, men utan flera liv och det finns ingen chans till att starta om spelet på nytt. Vi har bara en chans att göra just detta liv till något som är så långt ifrån misslyckande som möjligt. 

Det strävas alltid efter det som känns bra enligt en själv, men även alla andra. Ibland är det svårt att veta vad som känns bra. Det är svårt att skilja på det och vad som är menat att kännas bra. Det är lätt att tappa fokus och bli övertygad av sin omgivning att "ja, det är här jag passar in, här och ingen annanstans, detta är min plats, jag vet min plats nu". Att ha en plats är, på något sätt, en trygghet i sig, även om du själv inte valt den platsen. Innan du har hittat din plats, innan du har hamnat rätt, är allt väldigt rörigt. 

Det kan gå flera år innan en inser att "nä, jag är på helt fel ställe". Då kommer stadiet där en ska bryta sina invanda rutiner och den trygghetszon en arbetat upp sedan länge. Jag kan tänka mig att det är många som får en liknande "uppenbarelse", men sen tar det bara slut. Ingenting ändras och livet fortsätter som vanligt. Kanske för att en tycker det är "för sent", kanske för att en faktiskt inte vågar. 

Jag tror att jag har hamnat på rätt ställe – det är iallafall vad jag tycker. Just nu känns det som att jag ska vara precis här precis nu. Ibland känns det inte alls så. Ibland känns det som att jag kanske skulle ha tagit det där sabbatsåret och skaffat mig lite mer erfarenheter, som många verkar ha gjort. Jag känner ofta att jag "ligger efter" erfarenhetsmässigt och det är ingenting jag kan lära mig från läroböckerna. Där handlar det "bara" om att gå utanför sin comfortzone, vilket jag tror att jag gör alltför sällan. 

Detta kan stämma in på så många fler än bara nyblivna studenter. Ny på en arbetsplats, ny i ett okänt land, ny på vadsomhelst. Har du hamnat rätt? Har du det? Är detta en frågeställning som är unik för just min generation, då vi sägs vara den generation som "tänker på sig själva, vill uppleva världen och resa runt", eller är detta en frågeställning som vemsomhelst borde fråga sig själv? Jag tror det sistnämda. 

Jag tror det är viktigt att inte nöja sig med "det en får" utan faktiskt kräva lite mer. Kräva lite mer av världen och livet, men framför allt sig själv. Om svaret på min fråga är "nej, det har jag inte", då krävs förändring. Det är ingen annan som kan ändra på det, bara du. Jag kanske verkar lite optimistisk och förespråkar att alla ska "följa sina drömmar", men ibland är att jaga sina drömmar det enda en har och då har aldrig lite optimism skadat.

15-03-01

Hallå där peeps! Nu börjar denna dag och denna vecka gå mot sitt slut. Även februari har tagit slut, för idag är det nämligen 1 mars. Tiden går så himla fort! Innan jag vet ordet av det har sommaren flugit förbi, jag har fyllt 20 och jag är redo för en utlandstermin i Paris. Den tanken alltså?! Jag dör. Anyway, denna dag då... Vaknade upp till snö/regn/whatsoever... Världens mest opeppande väder iallafall. Fixade till mig och åkte till A6 för att handla saker till sittningen som är på onsdag. Det bästa jag vet är ju att trängas med människor (♥)... Eller kanske inte. Åkte därefter hem, åt soppa, kollade på tv och lagade därefter finaste söndagsmaten någonsin (köttbullar, potatisgratäng och sås). Ska det vara fancy så ska det vara fancy. 

Anyway, kanske dags att gå och lägga sig nu... Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses!