Vill inte sättas på en pedestal.

Det finns ett ordspråk, "those who are heartless once cared too much", som jag tänkt på den senaste tiden. Det finns människor som säger att jag bryr mig för mycket och allt jag kan tänka på då är en händelse som hände för ungefär 5-7 år sedan. En händelse där jag slutade bry mig, för att sedan börja bry mig igen när det redan var för sent. Nu i efterhand har jag reflekterat över vad som egentligen hände och jag är inte det minsta stolt över hur jag agerade. Ordspråket stämmer alltså inte och borde egentligen varit något i stil med "jag brydde mig inte tillräckligt och nu bryr jag mig för mycket". 

Det finns ett annat ordspråk, "ung och dum", som ni antagligen hört talas om. Jag kan kanske ha det som ursäkt... Men finns det egentligen någon ursäkt för att vara dum, manipulativ och självisk? Svar: nej. Nu låter jag ju verkligen som en trevlig människa, men människor förändras och jag är inte ett undantag. Det är många som inte vet vad denna "händelse" innebär, men jag tänker inte gå in något djupare på det. Låt oss bara säga att det började som något litet, jag fanns inte där för en av mina (då) närmaste vänner och plötsligt var mer eller mindre hela klassen involverad. Detta ledde till utfrysningar, väldigt mycket skitsnack och en trasig vänskap. Allt detta hände under högstadiet och, om ni inte lagt märke till det, så kan tjejer verkligen vara vidriga mot varandra. Jag förstår fortfarande inte hur det spårade så mycket, men det känns så vidrigt att jag var en av dem som startade det. 

Många av mina vänner har haft någon form av självdestruktivt beteende, oftast gällande maten men även fysiskt. Vad är det första, andra och tredje ni uppmärksammar hos en person? Det första jag uppmärksammar är hur personen i fråga beter sig, om personen verkar snäll etc. I kombination med det kommer det andra jag uppmärksammar; hur personen ser ut, dvs. klädstil och utseende. Det tredje är kanske det som berör denna text mest; jag kollar efter ett självdestruktivt beteende. Jag kollar efter mängden mat personen tar, bristande självförtroende och spår på handleder. Jag har väldigt svårt med att människor anmärker på min mat, vilket ger detta en dubbelmoral, men jag kan inte "stänga av" det. Det är som små ringklockor i huvudet, varningssignaler för att jag inte ska missa.

Egentligen tror jag att jag försöker kompensera för "händelsen", fastän jag vet att det är omöjligt. Det här är jag som försöker kompensera för att jag, en gång i tiden, inte fanns där när jag behövdes som mest. Det är lätt att gå tillbaka och skämmas för hur en betett sig, vilket jag gjorde till en början. Det handlar om att se hur en betedde sig fel, för att sedan komma överens med sig själv om att det aldrig ska hända igen. Det är just därför jag nämnde "händelsen", vilket är något jag inte alls är stolt över, och därmed kliver ner från pedestalen jag ofta blir uppsatt på. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback