Det här med att vara adopterad.

 
I flera dagar har jag försökt att skriva detta inlägg, men det är svårare än jag trodde. Det började med två sömnlösa nätter där jag tyckte det var roligare att läsa om andra adopterades erfarenheter än att sova. Jag kunde verkligen relatera. Mycket de skrev om har jag vid ett eller annat tillfälle också varit med om. Frågan som återstår är: hur ska jag kunna skriva detta inlägg utan att trampa någon på tårna?
 
Vart kommer du ifrån? ... Nej, men jag menar, vart kommer du egentligen ifrån? Jag kommer ifrån Rönneshytta, Askersund, Örebro, Sverige. Jag är däremot adopterad ifrån Vietnam, vilket är svaret alla vill veta. Detta är den första frågan av x antal frågor innan en mer normal konversation kan börja. Jag blir alltid lite förvånad över hur många verkar tro att de har någon slags rätt till min bakgrund, min uppväxt och familjeträd. Jag brukar inte fråga vart någon egentligen kommer ifrån det första jag gör. För en del kan det vara ett känsligt ämne, vilket inte många verkar bry sig om. 

Känner du dig svensk? Hm. Hur svensk är jag? Vad måste en göra för att klassas som svensk? Vad finns det för krav? Vi vet ju alla att det finns formella krav... Och sen informella krav som resten av samhället skapar. Det är så himla svårt att matcha alla krav – det går ju liksom inte. Ingen kan göra så att alla blir nöjda. Det kanske däremot inte är meningen heller. Det slutliga svaret är väl att: ja, jag känner mig svensk. Jag vet ingenting annat. 

Men Hanna, egentligen är du ju inte svensk? Nähä. Identitetskris 2.0. Jag är så medveten om dessa informella krav och tanken på att jag aldrig kommer att vara helsvensk (om det ens finns nåt som heter det längre) är väldigt störande. Detta är alltså ett påstående om att Sverige inte är mitt land. Jag kan inte ändra min hudfärg eller det faktum att jag inte har en historia om att "våra mammor låg bredvid varandra på BB och därför har vi känt varandra hela livet". Däremot är jag inte tillräckligt mycket vietnames för att Vietnam ska bli mitt land. Det är här du som frågar inte riktigt förstår. Jag kan inte kulturen, språket eller alla normer – jag är alltså en turist i, enligt er, mitt eget land. Har ni någonsin tänkt på det såhär?

Under insparken blev jag ofta förväxlad med internationella studenter, vilket jag tycker är mest en kul sak. Det är alltid pinsammare för alla andra än för mig. Däremot är det också en tydlig markör på att jag i första hand är mitt utseende och inte min personlighet.
 
Kan du prata vietnamesiska? Nej. Jag var ett halvår (tror det var ett halvår) när jag adopterades. Åter igen förstår du inte. Hur kan jag inte språket? Jag kommer ju därifrån. Att 6 månader gamla jag inte kunde språket är väl egentligen ingen nyhet. Vilket barn, så litet, kan prata någonting överhuvudtaget?! Intressant, tänker du, hur dum får en bli, tänker jag. 

Vill du åka tillbaka? Har du varit tillbaka? Vill du hitta dina föräldrar? ... Liksom, dina riktiga föräldrar. ÅH, JAG VET, du kan vara med i Spårlöst?! Jag har varit tillbaka, med mina föräldrar, för länge sen. Självklart vore det kul att åka "tillbaka" – jag älskar att resa. Att vara med i Spårlöst är väl inte det ultimataste enligt mig. Först och främst är det ett tv-program, vilket gör att mycket är klippt och aningen falskt. Dessutom tvivlar jag på att de visar allt precis som det är. Det finns ju scenarion där den biologiska familjen faktiskt inte vill ha kontakt, vilket förklarar varför en blivit bortadopterad från första början. 

Måste även inflika med att jag redan har två föräldrar och jag har inga planer på att hitta några fler. Att vara föräldrar är, enligt mig, så mycket mer än att föda någon. Det handlar om att uppfostra någon med bra värderingar och redskap för att kunna ge sig ut i det äventyr som kallas livet. Det ni egentligen syftar på är mina biologiska föräldrar och det är en stor skillnad. Ibland när jag ser mina kompisar med deras föräldrar tycker jag det är kul att se hur lika de är till utseendet och det är väl den jämförelsen jag inte riktigt kan göra. Däremot lägger jag märke till hur lika en kan vara till sättet, vilket är otroligt kul. 

Jag känner inget större behov av att söka upp mina biologiska föräldrar. Det kanske kommer en dag när jag själv håller på att bilda familj. En del adopterade känner att de inte vill söka upp sina biologiska föräldrar för att det, på något sätt, skulle göra adoptivföräldrarna besvikna eller åsidosatta. Jag håller inte med. I min familj har vi alltid pratat öppet om adoption och om att leta upp sina biologiska föräldrar. Jag älskar berättelsen om hur jag kommer till Sverige och släkten står och väntar på mig på Arlanda. Jag kommer särskilt ihåg delen där min familj berättade att jag vinkade – jag var social och utåtriktad redan då! 

Är du tacksam över att ha blivit adopterad? Du borde vara tacksam! Jag är tacksam, tro ingenting annat. Jag är glad över att ha kommit till Sverige. Det jag däremot inte gillar är hur jag ibland kan bli jämförd med ett välgörenhetsprojekt. Det är fint att adoptera. Det är fint att lägga pengar i välgörenhetsbössor. Det är så himla fint. Jag är inget välgörenhetsprojekt. Jag är precis lika tacksam över att ha blivit adopterad som jag är över att ha en frisk kropp. Det är slumpen som avgör vart du föds, kanske är det ödet. Jag tror inte jag hade varit lyckligare om jag redan från början fötts i Sverige. Jag har, trots allt, en viss koppling till andra adopterade som gått igenom liknande saker. Det har gett mig ett visst perspektiv på livet som inte går att köpa. 

Hur känns det att bli övergiven av sina föräldrar? Min bild är att jag blev bortlämnad till ett bättre liv. Jag är född med läpp- och gomspalt (googla om ni vill, jag själv är lite obekväm med att faktiskt se bilder på det). Detta gjorde i sin tur att jag, på ett eller annat sätt, inte hade tillgång till medicinsk hjälp. Detta är ingenting jag brukar nämna och människor som inte kommit i kontakt med läpp- och gomspalt förut brukar inte uppmärksamma det heller. Jag ser detta som den största anledningen till att jag blev bortadopterad. Att Vietnam sedan är ett rätt fattigt land är väl också en faktor. Detta kan vara att försköna det hela, men det är så jag fått det berättat för mig. Kanske var jag bara oönskad, men jag lever hellre med det ovanstående. Jag måste även inflika att: ja, jag kanske blev övergiven av mina biologiska föräldrar, men fick istället två adoptivföräldrar som ville ha just mig. 
 
Tycker du det är jobbigt att folk alltid ställer frågor och är nyfikna? Det kan i längden bli lite påfrestande, men nej, inte egentligen. Jag är relativt öppen med att jag är adopterad, men jag vet att andra tycker det är jobbigt. Därför tycker jag det är konstigt att det anses vara helt acceptabelt att ställa en massa frågor. Jag brukar ofta skämta om hur lika jag och min bror är, vilket alla håller med om att vi är... Tills jag säger att vi inte är biologiska syskon. Människor är, och kommer alltid vara, nyfikna på det som inte är vanligt, på det som inte är kärnfamiljen

Detta inlägg börjar lida mot sitt slut och jag hoppas ni fått lite svar. Jag tycker att inlägget har varit givande för mig med då jag verkligen fått reflektera över saker och ting. Detta stämmer självklart inte för alla adopterade, utan jag kan bara prata för mig. För många som är adopterade inom Sverige stämmer inte detta heller. Om det är något mer ni undrar över får ni gärna kommentera inlägget. Jag har faktiskt varit lite tveksam till att publicera detta inlägg, då det trots allt är rätt känsligt, men kommit fram till att det ska publiceras iallafall. Detta inlägg är till alla er som är adopterade, har adopterade vänner, är nyfikna eller är adoptivföräldrar. Det kanske kan ge en inblick till er som ska adoptera? Jag hoppas, i vilket fall som helst, att det ger er ett lite annorlunda perspektiv på saker och ting. 

Kommentarer
Postat av: milina.blogg.se

superbra inlägg, verkligen!

2015-02-22 @ 21:01:02
URL: http://milina.blogg.se/
Postat av: Jeanette Sundin

Underbart att få läsa din vinkling på detta. Min dotter är också adopterad från Vietnam hon vill söka upp sina biologiska för att få se den likhet du pratar om som dina vänner gör med sina föräldrar nämligen likheten. Hon söker dock inte för att få fler föräldrar men är nyfiken på sin etniska bakgrund. Hon är lite yngre än dig, 16 år, och kanske är det just därför just utseendet är extra intressant i dagsläget. I övrigt tror jag hon känner precis som dig. Fint och bra skrivet//Jeanette

Svar: Tack så mycket, det värmer! Jag hoppas att din dotter hittar det hon söker.
Hanna Larsson

2017-04-08 @ 12:28:34
URL: http://jeanettesundin.blogg.se
Postat av: Ann Arvidsson Renström

Vad härligt att läsa. Känner igen dina tankar från mina tre barn som alla är födda i Kina. En vill absolut åka tillbaka för att söka sina biologiska föräldrar. Ett annan förstår att det nog aldrig kommer att gå men vill gärna åka dit, och har förlikat sig med det.

Svar: Kul att du gillar mitt inlägg! Tråkigt att ditt ena barn fått acceptera att hen antagligen inte kan hitta sina biologiska föräldrar. Ibland känns det ju skönt att veta att en har den möjligheten, fastän en inte väljer att söka upp dem sen i alla fall.
Hanna Larsson

2017-04-08 @ 18:39:16
Postat av: Lotta

Vad bra du beskriver din situation till att blrja med!!
Jag ör mamma till världens bäste x som nu är 13 år, född i Kina, med läpp, käk och gomspalt (oxå).
Vi har pratat om en återresa och det hade varit toppen att få göra den tillsammans. Jag upplever inte att det finns en vilja eller ens undran om några bio-föräldrar. Tror att han, som du, upplever att han adopterats för "sitt bästa" och precis som du, är han väldigt "utvald o efterlängtad". Jag som förälder tror att det ör det viktiga, att bekräfta o ösa kärlek över sitt/sina barn.
Kommer att följa dej på din blogg o läsa den med spänning.
Allt gott ❤️ till dej. Kram

Svar: Tack så mycket och kul att du gillar det jag har skrivit :) Om din son väljer att göra en återresa i framtiden så hoppas jag att han hittar det han söker efter :)
Hanna Larsson

2017-04-09 @ 00:54:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback