Jag överlevde insparken, men inte min hals.














Phs; senaste tiden i Jkpg. 

Hallå där människor! Känns som att jag har varit frånkopplad från resten av världen under insparken, men nu är jag (nästintill) tillbaka! Det som vi gått och taggat över i flera månader är nu över och det känns rätt tomt att jag bara har träffat en person idag. Första dagen på insparken sprang vi in till alla nya studenter och, mer eller mindre, slängde in dem i studentlivet. Kommer själv ihåg hur det kändes och jag var livrädd. Under dessa dagar har vi hunnit med så himla mycket! Stadsvandring (som vår grupp vann!!!), nattuppdrag på HLK, insparksfestivalen (massa dansdansdans till The Royal Concept, Miriam Bryant, Thomas Stenström och Maskinen + ta foto i fotoautomat check!), LOK-dagen, full moon party, Vem kan slå BC?, beerpong, första utgången på Centrum och slutsittningen! Förutom detta har det blivit väldigt mycket hälsohäng (tack vare det fina vädret), väldigt mycket aka och väldigt mycket sång/skrik! Förutom stadsvandringen hade vi även äran att ha årets fadder i vår grupp – nämligen Karro! 

Det har varit så sinnes kul att vara fadder! Att få träffa så himla mycket människor och bara leva studentlivet. Det finns däremot en baksida till allt och på grund av insparken är jag rätt sliten nu och min hals håller på att säga ifrån. Jag antar att när jag väl slappnar av så kommer alla sjukdomar och liknande. Det är verkligen så himla mycket hatkärlek till insparken, egentligen mer kärlek än hat... Men iallafall. Även om insparken är slut, så är detta bara deras början och det kommer alltid att värma lite extra över att veta att jag fick vara med och skapa deras allra första tid här i Jönköping. 

Satt förut och funderade över att jag har bara 4-5 månader kvar här i Jönköping innan jag åker utomlands och hur sinnes det egentligen är. Jag känner mig så jäkla redo för äventyret som väntar, men ändå inte. Ibland känner jag mig så himla vuxen och redo, men sen kommer jag på att jag bara är 19 och egentligen inte alls vill att "vuxenlivet" ska komma så snabbt. Ibland tror jag att en mer kluven människa än mig inte går att hitta. Egentligen vill jag nog "bli vuxen", ta ansvar och leva livet... Men jag vet inte vad jag ska göra när jag väl är där och det gör mig lite panikslagen. Hatkärlek till att bli vuxen och att fylla 20. 

Tiden går så himla fort. För ett år sen var det jag som precis hade haft inspark, som var orolig över att skaffa vänner och som hade hemlängtan. Nu har jag vänner som känner mig bättre än vad de som känt mig i flera år gör och numera ser jag Jönköping som mitt hem – det är här jag hör hemma, iallafall för ett tag till. 

Anyway, 4 månader kvar av livet som tonåring. Däremot 13 timmar tills jag är påväg till min föreläsning... Så... Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Här är det dött, men livet fortsätter iallafall.

Oj, hallå! Här är det verkligen ingen uppdatering och jag skäms när jag tittar på när jag uppdaterade senast. Nu är jag iallafall tillbaka i Jönköping, mitt andra hem, och taggar för fullt inför insparken! Tänker däremot skriva om de två veckorna som inte står skrivna är än, bara för att jag själv ska kunna blicka tillbaka. 

Såå... Förrförra tisdagen jobbade jag delat och mitt emellan träffade jag Elin och My. Allt jag kommer ihåg är att det var en solig dag. Bra där. Onsdagen blev också en delad tur och det blev inte mycket mer av den dagen. Jag kommer iallafall ihåg hur trött jag var, som om det vore något minnesvärt. På torsdagen var det åter igen jobb, 7-16, och sedan handling med farmor. Fredagen innebar mitt sista jobbpass på Ica och sedan var jag helt död hela kvällen. Lördagen, och min sista lördag i Rönneshytta/Askersund/Örebro/whatsoever på ett tag, var en riktigt grym dag! Den började med lite Örebrohäng med Irma och sedan poolhäng hemma hos mig med henne och Elin. På kvällen åkte Elin, Louise och jag in till Örebro för att se ett par band på Plektrum – livemusik funkar alltid så hade en väldigt bra kväll! På söndagen var jag med till Tiveden med mamma, morföräldrarna och kusin. Blev väl kanske lite segt efter ett tag, men ett bra tidsfördriv iallafall. Riktigt fint att vara mitt i skogen ibland! 

OCH nu är vi alltså i början på denna vecka... I måndags klippte jag håret (nystart here I come) och hälsade på kusin och lilla kusinbarnet på eftermiddagen. Det är galet hur söt hon är?! Kan sitta och titta på henne hur länge som helst. I tisdags jobbade jag dag för att sedan fika med Ricky – en vän jag inte träffar särskilt ofta tyvärr. Det är extra svårt nu när vi inte bor i närheten av varandra längre, vilket gäller många av mina vänner. Efter det blev det ett snabbesök hos mina kusiner. Onsdagen innebar ännu mer jobb, handling med farmor och packning. På ett plan förstod jag inte att jag var inne på min sista vecka innan jag skulle flytta tillbaka till Jönköping. Det är däremot hur skönt som helst att vara tillbaka, det är skönt att vara hemma igen. I torsdags jobbade jag delat och packade när jag inte jobbade. Försökte få med mig allt, men såklart glömde jag mycket. Så himla typiskt mig! 

OCH 
plötsligt var det fredag?! Den sista jobbdagen var kommen och det var lite svårt att säga hejdå till både brukare och arbetskamrater. Jag har ändå haft en bra sommar där och lärt mig otroligt mycket. Det är fint att känna sig behövd. Vi åkte ganska så direkt till Jönköping efter att jag hade slutat jobba. Jag var mer eller mindre död. Jag har fortfarande inte packat upp alla mina saker än, det går lite i taget det där. Igår var det fullt upp! Började med konstnärsfix på Ronjas tak följt av fadder kick off och hälsohäng med slutdestinationen Aka. Blev även en reunion med mina tjejer och oj vad de har varit saknade! Idag blev det ännu mer konstnärsfix och även en tur till A6. Eftermiddagen spenderades med Linnea och en guidad tur i Jönköping. MEN, nu ska jag göra mig redo för sängen för imorgon behöver jag all energi jag kan få! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! Kommer antagligen vara mycket mer aktiv på instagram och snapchat än här under hela insparken. Btw, har egentligen fler bilder men har liite för lite tid för att fixa ihop ett bra inlägg så det får bli instagrambilderna. 

Ge mig fler soliga sommardagar.

Phs; såhär bra kan alltså en sommardag vara.

Hallå där peeps! Äntligen kom det en solig sommardag och för ovanlighetens skull så råkade jag vara ledig. Annorlunda var det i helgen då jag jobbade både lördag och söndag. Jag hann vara vaken i 3 timmar innan jag blev rastlös och funderade över vad jag skulle göra med dagen. Jag vaknar för det mesta väldigt tidigt och tur är väl det egentligen, fastän det ofta låter som det motsatta. Denna dag innebar en spontantripp till Örebro med Irma där vi gick omkring i stadsparken. Det var sinnes fint! Nog för att utsikten från stadsparken i Jönköping är otrolig, men själva parken är så mycket finare i Örebro. Efteråt åkte vi till mormor och morfar för att få lite fika. Kvällen spenderades med boken ovan som jag nästan plöjt igenom. Halva boken är läst och imorgon väntar andra halvan på att bli läst. Jag hade glömt hur skönt det är att läsa böcker, speciellt böcker som riktigt slukar en och får allt runtomkring att försvinna. Önskar att jag hade haft fler sommardagar som denna, men jag antar att det får bli sensommardagar i Jönköping istället. Denna dag har ändå varit en idyllisk sommardag. Solen sken, jag träffade en vän, åt glass och strosade runt rätt villkorslöst, fikade med släkt och satt i kvällssolen och läste bok. Ja, en solig och idyllisk sommardag. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Om utmaningar, prioriteringar och sommarjobb.

Innan jag började jobba inom hemtjänsten hörde jag många fördomar om hur det var. Jag blev lite avskräckt och visste inte riktigt vad jag hade gett mig in på. Jag hade aldrig tidigare jobbat med människor på det sättet förut – aldrig så intimt och det kändes väldigt ovant. Att ställa upp varor på hyllor och hjälpa människor hitta saker i butik är inte ens på samma nivå. Det är en helt annan sak. Många har uppfattningen av att äldreomsorgen bara är att torka bajs. Det låter inte jättelockande. Jag delade inte den uppfattningen helt, men den gick inte heller att undvika. Samtidigt som jag var nervös inför att börja jobba så var jag även taggad och redo att prova något nytt. Jag har hört människor som inte alls trott att det varit något för dem och som sedan utbildat sig till undersköterskor och sjuksköterskor. En vet aldrig förrän en har provat

Det har varit utmanande och det har varit så hela tiden som jag jobbat. Jag antar att det är så för de flesta på ett nytt jobb. Vi alla har eller kommer antagligen att hamna i den situationen. En har inte full koll på något en inte gjort tidigare, men det löser sig. Det tog ett tag för mig att komma in i arbetet och de första veckorna hade jag fullt upp med att inte cykla fel. Jag har satt mitt lokalsinne på prov och det var utmanande, men nu vet jag att jag kan lära mig att hitta, men att det tar sin lilla tid. Jag vet, och upplevde senast idag, att detta jobb har fått mig att växa som person. Jag tror på mig själv på ett annat sätt än jag gjorde tidigare och det har fått mig att inse, ännu mer, att utmaningar är livsviktigt. Jag vill utvecklas, jag vill lära mig mer, jag vill leva på riktigt så att jag kan bli en såndär gammal tant som säger när jag var till... och nu ska du få höra! Det är mitt life goal. 

Det är så himla svårt att prioritera rätt, vilket jag fick upp ögonen för i våras på grund av en vän. Jag har väl inte gjort stora framsteg, men det är work in progress. Jobbet har fått mig att se prioriteringar på ett annat sätt och jag har insett hur härligt det är att jobba med människor på denna nivå. Jag blir uppskattad, på riktigt, och det ger så himla mycket till själen. Till och från har jag tänkt att reklam och journalistik, som jag velat jobba med, kanske inte är min rätta plats. Det pendlar fram och tillbaka från dag till dag. Att hjälpa människor på ett eller annat sätt värmer lite extra i hjärtat. Det är lite läskigt att tänka på den tanken. Jag har hela tiden haft en ungefärlig plan, kanske inte särskilt detaljerad, men alltid någon form av stig att fortsätta vandra på. Att helt plötsligt vika av från den och ge sig ut i ja, världen, låter alldeles för riskabelt. 

Till er som tvivlar på, egentligen, vadsomhelst: gör det. Det är värt det. Våga satsa lite! Det är inte farligt att ha drömmar eller ens försöka nå dem – vad som är farligt är däremot att inte ens försöka. Nyligen började jag kolla på en serie, Chasing life, som handlar om en ung kvinna som blir diagnostiserad med leukemi och hennes liv ändras radikalt. Ibland krävs det så mycket som, eller så lite som, en serie för att en ska kasta om lite i prioriteringslistan.