Artiklar jag skrivit för Nyheter24

Hallå där människor. Som ni kanske vet så har jag skrivit för Nyheter24 på Summer Camp i sommar. Det är en av anledningarna till att det stått lite still här, men jag hoppas att jag ska kunna uppdatera mer här under hösten. Här kommer i alla fall artiklarna som jag skrivit för Nyheter24 i sommar. 
 
→ Född på 90-talet? Då känner du garanterat igen dessa spel
→ Tröttnat på "jag har aldrig"? Här är 5 andra roliga partylekar
→ 6 snabba tips – så fixar du lägenhet i Stockholm
→ Här är anledningarna till varför du ska sopsortera
→ Dålig koll på facket? Här är fem anledningar till att gå med
 
Ph; En gammal arkivbild på körsbärsträden i Kungsträdgården tidigare i år.
 
→ Det här betyder smakklockorna för vitt vin på Systembolaget
→ 8 saker du bara måste göra när du är i New York
→ Rädd för tentan? Så pluggar du på bästa sätt!
"Asian flush" – därför blir du röd när du dricker alkohol
→ Tågluffguide: Så planerar du den ultimata tågluffen i Europa
→ Därför kan det svartna för ögonen när du ställer dig upp
 
Det blev en hel del förklarande artiklar märker jag nu i efterhand. Kul har det varit i alla fall! Ibland var det en stor utmaning att förklara något komplicerat på ett kort och koncist sätt. Tänkte lista krönikorna jag skrivit i sommar + artiklarna jag skrivit på Modette också, så håll utkik framöver. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.

Om sorgsna låtar, Stockholm och vad som händer i höst.

 
Hallå människor. Jag lyssnar på sommarprat efter sommarprat medan regnet faller ner. Det piskar mot fönstren och den spruckna asfalten utanför. Jag vill inte gå ut i dag, men förut satte jag igång två tvättmaskiner som snart är klara. Jag har inget val. Regnet fortsätter att falla. Det kompenserar för den snustorra sommaren som snart är förbi.
 
Jag lyssnar på en sorgsen spellista på Spotify för att komma in i stämningen. Jag skriver alltid bättre när jag mår sämre. Jag har ingenting att vara ledsen över, men jag kommer fort in i känslan. Den liksom sköljer över mig. Påminner mig om allt som skaver. Om allt som kunde varit bättre.
 
I lite mer än fyra månader har jag kallat Stockholm för mitt hem. Jag har sprungit ner för rulltrapporna på tunnelbanestationen för att hinna med tåget som precis ska gå, fastän det kommer ett nytt om ett par minuter, och jag har strosat längs stadens gator, först i förvirring, men sedan som om jag aldrig gjort något annat.
 
På måndag är det två veckor kvar på Summer camp. Två ynka veckor kvar av artikelskrivande, SEO-tänk och härliga människor. Jag har redan separationsångest. Från dem och från Stockholm. Ja, från allt egentligen. Redan nu pratar jag om "när jag flyttar tillbaka hit", för jag vet att det kommer hända. Det kommer bli så. Det kanske kommer några städer eller länder emellan, kanske en resa eller två, men jag kommer att komma tillbaka. Jag bara vet att det kommer att bli så.
 
Jag räknar ner tills jag flyttar, men det är inte det enda jag räknar ner till. Runt hörnet väntar en resa till New York också. Nu är det mindre än en månad dit. Min wanderlust får mig att klättra på väggarna, så resan kommer mycket lägligt. Om en kunde resa hela livet, så skulle jag göra det. Det finns inget bättre än att resa, upptäcka nya saker och vara i rörelse. 
 
Samtidigt som separationsångesten flåsar mig i nacken ser jag fram emot hösten. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vet att jag är på väg dit. Jag har tackat ja till en kurs i genusvetenskap på distans Jag säger till mig själv att "det är okej att ta en paus" samtidigt som alla målmedvetna människor runt omkring mig frågar vad "mitt nästa steg" är. 
 
Jag låter fingrarna dansa över tangentbordet. Penna och papper i all ära, men det finns inget som känns lika naturligt som detta. Det knyter sig i magen när jag tänker på oordningen som är mitt liv, men egentligen, hur många 21-åringar har sitt liv figured out? Jag måste verkligen sluta jämföra mig själv med andra. Allting kommer lösa sig till slut. Det är i alla fall vad alla säger, precis efter att de frågat "vad jag vill göra när jag blir stor". 

Håkan, Ullevi och Göteborg.

 
Hallå där människor. I helgen var jag till Göteborg för att gå på konsert. På väg ner till Näre på fredagen fastnade jag i tågköer och kom fram två timmar senare än tänkt. Vi bilade ner på lördagsförmiddagen med Håkan spelandes ur högtalarna. 
 

Hade sällskap av Amanda och Alex, här iförda regnponchos. Det regnade om vartannat när vi köade och blå himmel var det sällsyntaste vi visste. 

Lagom till att konserten började sprack himmelen upp. Det var magiskt! Ju längre konserten höll på, desto närmare scenen kom jag. Publikhavet rörde sig fort framåt och jag bara åkte med. 

Tyckte att Amanda Jenssen var den bästa gästartisten av dem alla. Hoppas hon släpper ny musik snart! 

Efter alldeles för många timmar ståendes gjorde min rygg och mina fötter ont, men jag kunde inte låta bli att dansa. Det var ett absolut måste. Jag trodde att min röst skulle svika mig dagen efter, men den höll som tur var. Håkan på Ullevi var verkligen magiskt! 

 
Håkan avslutade på topp och en liten del av mig sörjer att han kommer ta ett par års paus nu, men det innebär också ny musik när han väl kommer tillbaka! Längtar redan och hoppas innerligt att den blir bättre än det senaste albumet.
 
Söndagen spenderade vi inne på Liseberg och Håkans utställning Klubbland. Den var fin, vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Efter denna Göteborgshelg är jag lite sugen på att flytta ner och prova vingarna där, men känns som att det kan vara rätt annorlunda jämfört med hur det är i Stockholm. 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses.

Dricker vin och leker vuxna.

Hallå där människor! Just nu sitter jag på en buss från Odenplan på väg till praktiken. Jag använder min resväska som fotstöd och måste ständigt hålla koll på vilka hållplatser vi åker förbi. 

Den här veckan har gått så himla fort och jag vet knappt vad jag har gjort. Bara försökt få livet att gå ihop antar jag. I onsdags träffade jag tjejerna för att äta middag och prova olika viner. 

Det där med vin är verkligen en djungel för mig! Det känns så rörigt. Dock är det något jag skulle vilja lära mig. 


Anyway, i dag åker jag hem till Närke och sedan vidare till Göteborg för att gå på Håkan! Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Flyga vilse av Kristin Hannah

 

För ett tag sedan läste jag "Flyga vilse" av Kristin Hannah och nu måste jag tipsa er om den. Det är en fristående uppföljare till "Vad som än händer". I första boken får vi ta del av Tully och Kates vänskap och jag kommer ihåg hur uppgiven jag blev när jag hade läst klart boken. Jag ville verkligen inte att den skulle ta slut. Dessutom gillar jag verkligen böcker som fokuserar på vänskap, så den boken var ju drömmen! 

Flyga vilse handlar om tiden efter Kate och hur svårt det kan vara att förlora sin bästa vän. Innan Kate dog fick hon Tully att lova en sak: att hon skulle ta hand om hennes barn när hon är död. Hon försöker verkligen att hålla det löftet, men det är svårt när hon själv befinner sig i en sorgeperiod och inte vet någonting om att vara en mamma. 

Marah, Kates dotter, är den andra personen vi får följa med. Hennes mammas bortgång har tagit hårt på henne och hon känner inte att någon förstår. Plötsligt hittar hon någon som förstår henne och som upplevt den smärta hon upplever. Men istället för att försöka ta sig igenom sin sorgeperiod, så hamnar hon i en nedåtgående spiral utan slut. 

Den tredje och sista karaktären vi får följa är Tullys frånvarande mamma Dorothy. Hon har varit frånvarande hela Tullys barndom, men vill börja göra rätt för sig. Det är något som är lättare sagt än gjort. Hon försöker att få Tullys förlåtelse, men det hon kämpar ännu mer med är att förlåta sig själv. 

Gillar boken som handlar om lite tyngre ämnen, till exempel sorg, så tyckte denna bok var jättebra. Mycket läsvärd! 

Örebro Open Art

 
Hallå där! Tänker att det kan vara fint att uppdatera detta tomrum lite. Sedan jag bloggade sist har jag ätit middag på balkong med tjejerna och varit hemma en sväng till Närke. Råkade också boka biljetter till Håkan på Ullevi nästa helg, så då blir det häng i Göteborg. Kul! 
 
Anyway. Förut i dag gick jag och min bror runt på Open Art i Örebro. Det var mycket nice!
 
 
En grej var en "mur" av stolar. Coolt ju.
 
 
Det finns installationer runt om i centrala Örebro, så vi gick runt där ett tag. Måste säga att Örebro är bra fint! Nästan så att jag skulle kunna bo där.
 
 
Ett stycke broder.
 
 
Och en lite halvsuddig bild på mig. 
 
 
Till slut hade vi gått runt Strömpis. 
 
 
Och innan vi visste ordet av det var vi tillbaka vid slottet.
 
 
Inte varje dag en ser en iglo gjord av trä.
 
 
Eller något som är byggt av drickesbackar. 
 
 
Ibland fanns det märkliga installationer i containrar också. Hade svårt att tolka denna.
 
 
Efter ett tag bestämde vi att vi hade varit tillräckligt kulturella för en dag och åkte hem igen. Några timmar senare satte jag mig på ett tåg mot Stockholm och nu är det snart dags för sängen. 
 
Kommande vecka måste jag ta tag i såna där "vuxna saker" (läs: söka jobb, säga upp mitt rum och ta tag i mitt liv). Har redan betalat augustihyran och tackat ja till en distanskurs i genusvetenskap, så det låter ju lovande i alla fall. 
 
Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

Utforskar Stockholm.

 
Hallå där människorTänker att jag berättar lite om vad jag gjort i juli. Jag har hängt lite i Observatorielunden. Det var riktigt skönt och utsikten gick inte att klaga på. Det ligger mitt i stan, men är så högt upp så en kommer bort från all stress som finns nere på gatorna. 
 
 
En söndag hängde jag på museum. Bilderna ovan är från Historiska museet. Det var fri entré och ja, museum är trots allt den ultimata söndagssysslan. 
 
 
En lördag var jag på Rosenlunds café. Det regnade och alla sittplatser inomhus var upptagna, men det var mysigt att sitta under ett parasol i juliregnet. Bara en gnutta romantiserat. 
 
Andra saker som hänt: ätit middag med diverse människor, sett alldeles för många Gossip Girl-avsnitt och haft besök av Alva. Plus, i lördags träffades vi för att grilla hemma hos Alex och efteråt dansade vi in i natten till massa gamla klassiker. Fint med dans, dans, dans. Det var en riktigt bra utekväll (hade glömt bort hur kul det kan vara).
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. Vill egentligen bli bättre på att blogga, men känner inte riktigt att tiden räcker till. 

En annan text om systerskap.

Låt mig romantisera. 
 
Vi möts upp en mulen söndagseftermiddag. Regnet hänger i luften och en kollektiv trötthet har lagt sig över staden. Även stressiga Stockholm har insett att det är söndag. Jag har skyndat mig från tunnelbanan och kommer inte ens ihåg om jag hälsade när jag kom fram till er. Med trötta steg börjar vi gå mot museumet – vi har återinfört vår söndagstradition. Varje söndag leker vi kulturella och strosar runt på det ena museumet efter det andra. Jag sicksackar mellan utställningsrummen och försöker att verka allt annat än uttråkad, men jag tyvärr har aldrig varit ett fan av historia och det lyser igenom.
 
Mina tankar vandrar iväg. Jag har tänkt skriva en krönika om systerskapet och om hur exkluderande det kan vara. En krönika om hur systerskapet känns som starkast en dimmig lördagskväll på krogen, men som lyser med sin frånvaro alla andra dagar i veckan. Jag ville påpeka hur exkluderande feminism kan vara och hur viktigt det är att vi fortsätter kämpa. Någonstans mellan alla tankar tappade jag bort orden.
 
Det här är inte texten om systerskap som jag tänkte skriva, men det är ändå en text om just systerskap. Det är inte det systerskap som syns längst fram på barrikaderna och det är inte heller det systerskap som är helt fläckfritt. Däremot är det den sortens systerskap som skämtar om par som pratar i vi-form och som backar varandra när det verkligen behövs. Det är den sorten som skrattar, gråter och hoppas tillsammans. Det skulle vara en lögn att säga att det är det enda systerskapet jag behöver, men det är också ett privilegium att kunna säga exakt det. 
 
Systerskapet borde inte vara ett privilegium, det borde vara en självklarhet, och det är det vi borde kämpa för. 

Fika i mängder och en krönika senare.

 
Hallå där människor! Här kommer en liten summering av vad som har hänt på senaste tiden: 
 
Summercamp har rullat på som vanligt och jag tänker bara mer SEO för varje dag som går. Antar att det är som det ska! I onsdags mötte jag upp ett par människor från en Facebookgrupp för en fika – så kul! De var sinnes inspirerande och när jag gick därifrån ville jag också starta eget, frilansa och ta Stockholm med storm. På senaste tiden har jag aktivt försökt träffa nya människor eftersom det ger så mycket och det kändes väldigt lyckat denhär gången! 
 
I förrgår skrev jag en krönika om adoption och identitet som publicerades hos Nyheter24 igår. Ändå lite kul eftersom det är det första jag skrivit som publicerats någon annanstans än här på bloggen. Hittills har jag fått mycket fin respons och det verkar som att människor verkligen reflekterar över vad jag skrivit. Mitt yngre jag, som ville bli både journalist och krönikör, applåderar som bara den!
 
Idag har jag hängt i tvättstugan alldeles för mycket, men snart ska jag ge mig iväg och fika med en tjej från praktiken. Mysigt! Annars då? Umgås mest med de på Summercamp, reflekterar om allt från vad som behöver taggar och inte till vardagsrasism och vad som har nyhetsvärde. På kvällarna tittar jag på det ena slutet av en serie till det andra – mitt hjärta bara brister. Måste verkligen lära mig att släppa taget om saker. 
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses! 

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

 
När jag hade läst ut "Ett litet liv" var jag i jakt på en annan bok som skulle vara minst lika bra. Efter många om och men valde jag "De polyglotta älskarna" av Lina Wolff. Boken vann Augustpriset 2016 och har blivit väldigt omtalad. Det kändes verkligen som att jag missade något om jag inte läste den + jag försöker bli bättre på att läsa böcker jag normalt sett inte skulle läsa. 
 
Såhär beskriver Adlibris boken: 
 
Max Lamas drömmer om en älskarinna som talar alla hans språk. Sökandet tar honom från Stockholm till Italien, där han lär känna en markisinna som står på ruinens brant. Ellinor kommer från en by i Skåne. En dag sätter hon in en kontaktannons: Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm, man. Och Lucrezia bevittnar hur hennes mormor går under i sitt avfolkade palats.
 
I denna vindlande romanväv står mannens blick på kvinnan i centrum – men också förförelsen och förödmjukelsen, älskarnas hjärtskärande tillstånd, och drömmen om förståelse.
 
Jag blev väldigt besviken på boken och tyckte inte riktigt att den "kom igång". Boken är berättad ur tre personers perspektiv, vilket jag inte riktigt gillade heller. Jag gillar när en får följa en persons berättelse, så att en verkligen kan lära känna karaktären på riktigt. Vissa menar att språket och sättet Wolff formar berättelsen på är helt amazing, men jag kan inte riktigt hålla med.
 
När jag läser böcker vill jag försvinna in i en annan värld – jag vill att språket ska vara enkelt, inbjudande och fint. Jag är inte en person som letar efter fina citat eller analyserar varje sida. Jag vill att berättelsen ska spelas upp framför mig utan att jag behöver anstränga mig alltför mycket. Tyvärr gjorde inte den det i den här boken. Den kanske är någon annans favoritbok, men det var definitivt inte min. 

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

 
Jag måste tipsa er om den här boken. Den är utan tvekan en av de bästa böckerna jag läst hittills i år. Den har fått ett bokpris och blivit nominerad till andra priser. Jag drar mig för att läsa prisbelönta böcker för jag tycker att de ofta är överhypade eller så verkar jag inte alls se "det där magiska" som alla andra verkar läsa in mellan raderna. Så var inte fallet med den här boken! Såhär beskriver Adlibris boken:
 
En roman för den som vill bli uppslukad av den stora berättelsen – djupt gripande, skoningslös och oförglömlig.
 
Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast.
 
Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.
 
Den är stundtals svår och i början kunde jag inte hålla reda på vem som var vem. Den var smärtsam och jag var nära till gråt flera gånger. Den slukade mig totalt. På tunnelbanan, i parken, i sängen, i husbilen – överallt. Eftersom den var så sorglig och smärtsam (och jag mestadels läste den på väg till praktiken) var jag alltid lite ledsen när jag kom fram till praktiken. Nu såhär i efterhand var det väl inte världens bästa start på dagen, men det var så värt det. 
 
Fastän det låter som att den var väldigt mörk och smärtsam, så var den väldigt fin på många sätt också. Yanagihara sätter verkligen vänskap och kärleken i fokus och det blandade sig väldigt bra med allt det andra tycker jag. Den är rätt så lång, men jag tog mig igenom den på nolltid! Läs, läs, läs! 

Nästsista veckan i juni.

Phs; ett par bleka mobilbilder.

Hej människor! Håller fast vid denna veckouppdatering. Denna vecka har varit rätt så jäkla bra! Jag trivs verkligen på praktiken och alla där är jättegulliga. Tror vi kan få en riktigt kul sommar tillsammans! Förutom sällskapet lär jag mig mer om SEO och får lyssna på spännande förläsningar. Ändå rätt så nice. 

I onsdags gick jag och Joss och såg Sum41 på grönan. Fick lite av en nostalgichock och de var så bra live – så värt att gå! Igår var det midsommar – vi åt middag och bokade resa till New York! Så himla skönt att slippa midsommarhypen förresten. Längtar jättemycket till september nu, vill bara hänga i Central park, strosa längs gatorna omringad av skyskrapor och se allt det där jag bara sett på film förut. 

Anyway, idag ska jag njuta av ledigheten, skriva ihop lite personliga brev och kanske skriva om de två senaste böckerna jag läst. Vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Första veckan på Summercamp.

 
Hej människor. Nu är snart söndagen över. Jag känner mig riktigt utvilad, men ändå inte alls. Denna vecka var första veckan på Summercamp. Den har varit riktigt intensiv och lärorik, men alla intryck har gjort mig himla trött. För den som undrar lite mer så är Summercamp en slags utbildning på Nyheter24 över sommaren där jag och nio andra människor ska vara. Vi kommer att få lära oss mycket om video, sökoptimering, nyhetsjournalistik och annat skoj. Mycket spännande! Det är en perfekt möjlighet för mig att prova på ännu mer inom mediebranschen, jag vill ju prova på nästan allt. 
 
Förutom Summercamp har jag varit på jobbfika, fikat med Alex och hängt med tjejerna. Ser fram emot en fyradagarsvecka! Tack vare det sköna vädret har jag så klart lapat sol och läst bok också. Det är svårt att föreställa sig något bättre än det! Förutom allt det bra, så försöker jag att bli frisk också. Det har gått tre veckor sedan jag låg däckad i soffan med feber och min förkylning sitter i än. Vill bara vara frisk, men det verkar vara för mycket att begära.
 
Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Examen

 
Hallå där människor. Sedan mitt senaste vardagsinlägg har jag varit sjuk, haft avslutningsmiddag med tjejerna, firat att en kompis fått jobb, hängt i park och avslutat min praktik. Just det, ja, jag har fått en filosofie kandidatexamen också! I torsdags kväll kom jag hem till Närke och i fredags morse åkte vi ner till Jönköping för avslutningscermonin.
 
Väl framme blev det champagnefrukost och mingel. Försökte få de perfekta bilderna hela dagen, men vi lyckades inte ens få alla på en och samma bild. Här kommer därför en mängd olika bilder med nästan samma människor.
 
 
Försökte ta bilder framför skolan. 
 
 
Det blåste väldigt mycket, men vi förväntade oss inget annat. Vi var ju ändå i Jönköping.
 
 
Här är en bild på mina sinners, knyckte den från Joss. Fint ändå att vi har hållit ihop sedan dag ett (eller vecka ett, men det första lät bättre). Hade inte haft en lika bra studenttid utan dem! 
 
 
Och här är en till bild! Den är tagen efter avslutningscermonin. Jobbigaste när fler ska ta kort samtidigt: alla kollar in i olika kameraor. 
 
 
Och en sista bild! Det känns så himla sjukt att min studenttid är över nu. När jag kramade alla hejdå kändes det som att vi skulle ses nästa vecka och att detta bara var ännu en festlighet. 
 
Efter avslutningscermonin åkte jag och familjen söderut. Idag har jag spenderat x antal timmar på Ullared och x antal timmar på vägen. Anyway, vi hörs när vi hörs och ses när vi ses. 

Artiga bokstäver.

Det krävdes en bilolycka för att jag skulle höra av mig till dig. Ett sms. Ett "Hoppas allt gick bra!" och en bild. Mer än ett år har gått och jag var osäker på om du ens skulle svara. Fanns jag ens kvar i din kontaktlista? Osäkert. För mer än ett år sedan plockade vi bort varandra från våra liv. Kvar fanns gamla presenter och fotografier som lades i byrålådan. Kvar fanns bara minnen och allt det där vi sa att vi skulle göra.
 
Du svarar och jag blir förvånad. Jag finns kvar i din kontaktlista trots allt. Jag undrar vad du tänkte när du såg mitt namn lysa upp skärmen. Det kommer jag nog aldrig få veta. Stämningen är stel och det känns som att vi precis har träffats. Allt är artigt och jag hoppas att ditt liv är bra. Nu låter vi som bekanta som kallpratar för att vi måste. Sårbarheten ligger i luften. Kontrasten är så stor och det är svårt att se hur vi hamnade här. Hur vi hamnade ingenstans. 
 
Det är tydligt att vi skickar meddelanden till varandra för artighetens skull. Ett par bokstäver varje gång. Det känns alldeles för krystat, men jag behövde veta att allt gick bra. Det kommer inte att komma in några nya samtalsämnen. Vi kommer inte att prata om allt mellan himmel och jord. Det kommer inte bli som förr. Jag lämnar dig vid "läst". 
 
Jag bryr mig fortfarande, på avstånd och utan att du märker. Det är en av mina brister – jag släpper aldrig riktigt taget. Jag är fortfarande förvånad över att du över huvud taget svarade.

Min profilbild

Hanna, 21 år. Livnär mig på te och överanalyserar det mesta. Nyexad från Medie- och kommunikationsvetenskapliga programmet i Jönköping. Försöker hitta min plats i mediebranschen.

Använder ordet kullerstensgator så ofta att det inte ens är hälsosamt längre. Dansar, sjunger & somnar helst till Håkan.

Instagram.
Weheartit.
Bloglovin'.